Fru talman! Jag vidhåller att detta är en komplex fråga och att mycket har hänt i diskussionen efter att vi hade ett mycket stort antal barn med uppgivenhetssymtom.
Samtidigt kan vi konstatera att det finns sådana fall längre bak i tiden. Symtom på uppgivenhet dokumenterades bland barn redan på 50-talet. Detta kan också förekomma vid andra tillstånd, som då behöver uteslutas. Det kan till exempel handla om depression, ångest, katatoni eller ätstörning men också om simulering. Det finns en komplex bild här, och i den ingår kulturella faktorer. Det finns förstås också ren simulering i detta.
Som påpekades av en debattör har det på senare år gjorts viktiga journalistiska granskningar av detta där barn har trätt fram och vittnat om att de utsatts för vad som måste betraktas som övergrepp. En förälder som tvingar sitt barn att spela sjuk, eller som gör sitt barn sjuk, kan ju göra sig skyldig till brott. Det är någonting som regeringen tar på stort allvar. Vi har också förändrat lagstiftningen så att preskriptionstiden börjar gälla först när barnet är 18 år vid den typ av händelser som kan vara brottsliga.
Min utgångspunkt är förstås att varje barn som behöver vård ska få det. Det är en uppgift för hälso- och sjukvården att bedöma vem som har ett medicinskt behov och vilken behandling som kan bli aktuell. Det är barnets bästa och barnets behov som ska avgöra vilka insatser som sätts in. Som politiker behöver vi lita på professionen när det gäller bedömning av tillstånd och behandling, även i frågor som är av komplex och komplicerad natur.
Det är naturligtvis viktigt att påpeka att vissa av symtomen vid uppgivenhetssyndrom kan förekomma vid andra typer av tillstånd. Det kan dock även förekomma simulering, och detta behöver uteslutas. Det behöver uteslutas att det kan vara fråga om att ett barn far illa eller att det föreligger någon typ av brott.
I alla situationer måste man se till barnets bästa. Hälso- och sjukvården och myndigheterna måste sätta barnets rättigheter och välmående i första rummet. I det ingår att se till att alla inblandade parter arbetar för att skydda barnet. Om det föreligger oro för att ett barn far illa eller för att ett brott har begåtts ska det naturligtvis omedelbart göras en anmälan till berörd instans.
SBU har gjort en sammanställning av kunskapsläget. Det finns också studier som är gjorda därefter, till exempel en från 2021 som jag tror gjordes i Uppsala, som ger vid handen att behandlingar av detta inte nödvändigtvis underlättas av att man är tillsammans med familjen. Ibland kan det krävas att man separeras, just för att utesluta denna typ av manipulation och annat som kan ha förekommit. I det här sammanhanget är det viktigt att betona att detta är komplexa och svåra frågor.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Nu sker en översyn av klassifikationssystemet också i Sverige, och det är naturligtvis rimligt att man ser över detta i samband med att man gör olika typer av diagnoser. Jag ser inte skäl för politiken att lägga sig i det, och jag noterar att interpellanten har samma uppfattning i grunden.