Herr talman! Uppgivenhetssyndrom hos asylsökande är en ytterst allvarlig fråga. Det handlar om barn som påstås ha varit så traumatiserade att de föll in i ett apatiskt tillstånd under asylprocessen. Men vi vet nu att sanningen i många fall var en helt annan. Flera vuxna har trätt fram och berättat om hur de som barn tvingades spela sjuka av sina föräldrar bara för att öka chanserna att få stanna kvar här i landet. Dessa barn blev offer i ett spel där deras liv och hälsa användes som insatser för att påverka myndigheters beslut.

Det som utmärker Sverige är inte bara det höga antalet rapporterade fall av uppgivenhetssyndrom utan också att dessa fall nästan uteslutande inträffade under asylprocessen. Detta är en unik situation som borde ha väckt frågor om fenomenets grundorsaker och om diagnosens legitimitet.

Kritiska röster från läkare och psykologer pekade på att många av de rapporterade fallen handlade om manipulation från föräldrar snarare än en verklig medicinsk eller psykiatrisk diagnos. Vårdpersonal slog också larm om förfalskade symtom och manipulation, men dessa varningar valde man att ignorera.

Socialstyrelsen har själv erkänt att rapporteringen av diagnosen redan under det första året inte var fullt stabil, vilket innebär att de siffror som redovisades sannolikt underskattade det faktiska antalet fall.

Statsrådet menar att det är expertmyndigheterna som ska avgöra vilka diagnoser som ska finnas i klassifikationssystemet. Jag håller med om att expertis är viktigt, men vad händer när experterna redan från början gjorde bedömningar på felaktig grund? Diagnosen uppgivenhetssyndrom infördes trots bristfälligt vetenskapligt underlag och har använts i en situation där politiska beslut om generös migrationspolitik skapade ett utrymme för manipulation.

Herr talman! Tidigare regeringar bär ett tungt ansvar för detta. Med sin politik för öppna gränser och brist på kontroll möjliggjorde de detta systemfel. I stället för att granska problemen delade de ut permanenta uppehållstillstånd som om det vore godis, utan att reflektera över konsekvenserna. Resultatet blev ett system som underminerade både rättssäkerheten och förtroendet för det svenska asylsystemet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Trots detta menar statsrådet att ytterligare åtgärder inte är aktuella och hänvisar till befintliga regler och rutiner. Men verkligheten har visat att dessa inte är tillräckliga. Vi vet att misstankar om manipulation och övergrepp inte alltid rapporterades och utreddes. Det krävs mer än att lita på att systemet ska fungera som det är tänkt. Vi måste säkerställa att det verkligen gör det.

Vi måste agera kraftfullt för att säkerställa att det inte går att manipulera det svenska asylsystemet. Det krävs tydligare regler och bättre kontroller. Vi behöver också se över hur diagnoserna används i asylprocessen och säkerställa att de vilar på vetenskaplig grund. Utöver detta krävs en förbättrad samverkan mellan vårdpersonal, myndigheter och rättsväsen för att identifiera och stoppa dessa övergrepp i tid.

Därför vill jag fråga statsrådet vad regeringen gör för att säkerställa att det svenska asylsystemet skyddar barn från att utnyttjas, att diagnoser som används är vetenskapligt förankrade och att de luckor som möjliggör manipulation stängs en gång för alla.