Herr talman! Jag har ställt en interpellation till ansvarigt statsråd för att mer ingående debattera företeelsen med så kallade asylsökande barn med uppgivenhetssyndrom, av många även kallade apatiska flyktingbarn. Jag vill inledningsvis tacka statsrådet för svaret på mina frågor.

De så kallade apatiska flyktingbarnen var föremål för en hätsk debatt i början av 2000-talet. Debatten fick stor medial uppmärksamhet och har återkommande av olika skäl blossat upp under årens gång, men nu verkar debatten ha tystnat.

Jag har ställt interpellationen för att jag anser att det är hög tid att utreda vad om faktiskt har hänt i frågan sedan dess för att få klarhet i om och hur ansvar har tagits men även för att säkerställa att vi inte går vidare innan vi har hanterat frågan grundligt. Med det sagt kan det vara lämpligt att göra en tillbakablick.

Det första dokumenterade fallet av ett flyktingbarn som slutade äta, gå och prata är från 1998. Det var en 15-årig pojke från Tjetjenien som verkade vara obotligt sjuk. Efter nio månader fick pojkens familj uppehållstillstånd, och han blev utskriven. Strax därefter blev personalen på bupavdelningen hembjuden till familjen på en stor fest. Pojken, som fortfarande var apatisk, låg i ett rum intill. En kontaktperson började efter det att gå långa promenader med pojken, som satt i rullstol. Han vaknade till efter ett par dagar och var helt frisk när fyra veckor hade passerat.

Fem år senare var landets bupkliniker helt överbelastade. På en del håll gick hälften av resurserna till de apatiska barnen. Läkare och personal vittnade samtidigt om frustration och vanmakt.

Herr talman! På politisk nivå tillsattes den 2 september 2004 en nationell samordnare med ansvar för barn i asylprocessen med uppgivenhetssyndrom. Året därpå publicerade den nationella samordnaren en kunskapsöversikt och en kartläggning av asylsökande barn med uppgivenhetssymtom, och därefter släpptes en fördjupningsstudie. I studien lyfts det faktum upp att det inte finns konsensus bland expert om en diagnos. Eftersom fenomenet varit sällsynt eller inte förekommit nationellt har man inte beskrivit det i diagnosmanualen DSM, som tillsammans med WHO:s ICD-system är det mest utbredda systemet för att kategorisera psykiatriska sjukdomar och tillstånd.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Som statsrådet också nämner i sitt svar genomförde Statens beredning för medicinsk och social utvärdering en litteraturstudie 2020 i syfte att undersöka kunskapsläget för både diagnostik och behandling av så kallat uppgivenhetssyndrom hos barn. Som tidigare nämnts fann då SBU att det saknades vetenskapliga studier som ger svar på hur man ska ställa diagnosen uppgivenhetssyndrom. Likaså saknades underlag för en fungerande behandling.

Jag instämmer i att vi ska ha en ordning där expertmyndigheter ska avgöra vilka diagnoser som ska finnas kvar i det svenska klassifikationssystemet. Det är inte en fråga för oss politiker. Däremot måste vi ta ansvar och våga problematisera allvarliga brister. Därför vill jag fråga statsrådet vad han anser kan vara en korrekt åtgärd för att säkerställa att diagnoser som införs i det svenska klassifikationssystemet baseras på vetenskapligt underlag och beprövad erfarenhet i syfte att undvika godtycklighet och yttre påverkan, som exempelvis en polariserad samhällsdebatt kan innebära.