Herr talman! Tack, ministern, för att du kommer till kammaren och tar den här viktiga debatten om hur hela landet ska kunna få en polisiär närvaro!

Jag tänkte först anlägga ett lite mer snävt Stockholmsperspektiv. Men jag vill också i kammaren och för dem som tittar visa på att en politik för Stockholm i det här fallet också kan vara en politik för hela landet.

I den politiska verklighet som vi lever och verkar i har vi sedan maktskiftet för två år sedan sett en oerhört Stockholmsfientlig regering. Det är en regering som har gjort det till en sak att låta kommuner och regioner stå för den största smällen när det kommer till att bekämpa inflationen och reda ut den ekonomiska situation vi befinner oss i. Samtidigt som kommuner får spara på socialtjänst och skola skjuts insatser för arbetslöshet över på kommunerna utan att staten tar kostnaderna. Vi ser hur bostadssektorn har kraschat.

Regeringen och Sverigedemokraterna har ägnat all kraft åt att särskilt skydda höginkomsttagarna i vårt land. De har gått igenom inflationstiden med ganska intakta plånböcker och har fått stora skattelättnader och andra insatser som har hjälpt just den gruppen. Man kan ställa sig frågan huruvida den prioriteringen har varit korrekt.

Det påverkar också arbetet med vår tids kanske största fråga som vi hanterar i justitieutskottet. Det handlar om att knäcka den grova organiserade brottsligheten, att skapa trygghet på gator och torg och att knäcka gängbrottsligheten. Detta hör ihop. Det hör samman med att skapa ett starkt, tryggt samhälle, och då måste hela städerna fungera.

Det går inte att föra en politik som gynnar vissa grupper. Vi måste se till att skolan fungerar, att vi skyddar socialtjänsten från varsel och uppsägningar och att vi för en bostadspolitik som lagar våra bostadsområden där människor kan hitta en billig och bra bostad och känna en stolthet för sitt bostadsområde. Då klarar man tillsammans med en utbyggd polis och en utbyggd repressiv rättskedja med hårdare tag att bekämpa gäng.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag återvänder till frågan om Stockholm. Jag har fört en diskussion med justitieministern i kammaren under de här två åren. Nu har vi kommit halvvägs. Jag kan acceptera argumentationen för snart två år sedan när jag ställde frågan första gången. Vad avser regeringen att göra för att lösa polissituationen i Stockholm? Sedan polisutbyggnaden och tillväxten har vi sett att vi fortfarande saknar i snitt tusen poliser om man jämför med övriga polisregioner.

Svaret har varit mixat mellan att det minsann inte är regeringens ansvar utan tidigare regeringars ansvar och att Socialdemokraterna i Stockholms stadshus borde sköta det hela bättre genom att anställa ordningsvakter. Man kan ställa sig frågan varför regeringen konsekvent gör arbetet för kommunerna så svårt när det kommer till att sköta en god ekonomisk politik.

Lägg då till att vi står inför och har stora utmaningar i Stockholm med särskilt eftersatta bostadsområden, med hög kriminalitet och särskilda händelser som också dränerar. Här kommer perspektivet in att det gör att många poliser tvingas till korta jobb och insatser i Stockholmsregionen och får lämna de tjänster de har runt om i landet.

Frågan kvarstår: När kommer regeringen att föra en Stockholmspositiv politik och lösa polissituationen? Jag håller med ministern om att det är fokus på lokal närvaro. Men när kommer regeringen i regleringsbreven att peka ut att vi behöver de tusen poliser som Stockholm ligger back?