Fru talman! Låt oss tala ekonomi! Statsrådet verkar ju väldigt gärna vilja berätta för oss hur det går till. Jag tycker att det är näst intill raljant att prata om en satsning på 50 miljoner och säga att den på något sätt skulle förvärra den totala inflationen, när man samtidigt har nästan 30 miljarder i skattesänkningar till dem som redan har. Det är ganska magstarkt.

Vi pratar alltså om 50 miljoner i satsningar på något som verkligen gör skillnad för människor när det handlar om språk och kultur. Det är därför vi pratar om prioriteringar. På vilket sätt tycker statsrådet att den här regeringen prioriterar verksamheten på de nationella minoritetscentrumen och Sámi Giellagáldu när man tar bort pengar?

Jag har dessutom få gånger varit med om att man tar bort pengar i budgeten och sedan puttar in pengar på ett annat sätt, i ett regleringsbrev. Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att man upptäckte det här eller ändrade sig, och så hittade man pengar någonstans som man kunde föra över till något annat. Jag undrar verkligen om det var så. Att i en budget visa att man tar bort resurser för att sedan några månader senare ta pengar från något annat och putta in i ett regleringsbrev är ett märkligt sätt att hantera en budget och resurser till verksamheter. Detta väcker naturligtvis också väldigt mycket oro.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Nu tillförs lite pengar, och det är klart att oron minskar lite grann. Jag tror dock inte att de människor som berörs känner sig lugna eller trygga, när man har visat att detta faktiskt inte är något man tänker långsiktigt kring och som det finns respekt för och en satsning på från regeringen.

Vad är det då vi pratar om? Jo, det handlar om resurser för att stödja en viktig verksamhet. De samiska språken är och har varit hotade. Det är inte vi som säger det, utan det är en bedömning som görs. Det har dock de senaste åren funnits lite hopp - det finns en växande medvetenhet, och fler människor använder språken. Och staten, samhället, har också stött en verksamhet för att inte bara bevara utan också vitalisera språken. Ett språk är en väldigt viktig del i vår kultur och vår identitet. Men detta handlar också om att visa respekt.

Precis som min kollega Mirja Räihä var inne på handlar det också om att se det som en helhet. Jag tror att vi måste vara ganska försiktiga och också noggranna när det gäller vilka beslut vi tar och vilka signaler vi sänder. Det är viktigt att bevara en urbefolknings språk och kultur och också de nationella minoritetsspråken.

Jag vill gärna ha svar på de frågor jag har ställt i detta anförande och i mitt förra anförande.