Fru talman! Jag vill tacka ministern för att hon kommer hit och pratar med oss om detta. Jag vill också tacka ledamoten Eva Lindh för att hon har tagit upp frågan om finansiering och fortsatt utveckling av Sámi Giellagáldu och tagit initiativ till detta tillfälle för att diskutera det.
Eva Lindh har tagit upp ett par av de frågor som speglar den oro som finns och som möjligen kan skönjas i de svar vi fick i den första vändan här. Men det känns ärligt talat inte helt upplyftande att man hänvisar till lågkonjunktur och möjligheter till omfördelning inom Sametingets redan rätt blygsamma budgetramar.
Jag tänker därför börja med en internationell utblick. Lite före jul hade jag nöjet att träffa FN:s särskilda rapportör för minoritetsfrågor, en professor vid namn Nicolas Levrat.
FN har för övrigt också en särskild rapportör för urfolksfrågor, vid namn Fabián Salvioli, som besökte Sverige och Sápmi i mars förra året. Hans slutsatser av besöket kan sammanfattas med att Sverige behöver göra mer för att utveckla och säkerställa rättigheter för samerna. Han nämnde också specifikt tornedalingarna och deras situation. De räknas inte som urfolk i dag, men diskussion om ett sådant erkännande är levande. Vi som parti är positiva till det.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Att Sverige inte har ratificerat urfolkskonventionen ILO 169 såg han som utomordentligt anmärkningsvärt och rådde staten att omgående se till att det sker. Konventionen är ett viktigt instrument för urfolkens rättigheter. Jag har av framstående svenska jurister förstått att man till och med kan argumentera för att vi sannolikt är folkrättsligt bundna av konventionen även om vi inte har ratificerat den. Den är så pass stark internationellt sett att den är viktig även i Sverige. Detta är ett medskick till statsrådet.
Jag går tillbaka till Nicolas Levrat, FN:s särskilda rapportör för minoritetsfrågor. Han har inte besökt specifikt Sverige men däremot en lång rad andra länder. Som rapportör till FN lyfter han särskilt fram utformningen av administrationen eller med andra ord hur ändamålsenligt myndigheter och annan statlig struktur är designad för att gynna minoriteternas deltagande - a minority friendly administrative design, som han kallar det. Här skulle vi kanske enkelt och smidigt uttrycka det som en minoritetsvänlig administrativ ordning.
Jag tänker att det är rimligt att inkludera även den finansiella stödstrukturen i en sådan analys eller beskrivning. Den förrförra regeringen, med ledamöterna Lindhs, Riises och Räihäs partier, initierade ett sådant stöd för utveckling av minoritetsspråken och av konsultationsordningen och dessutom ett inte jättestort men avgörande stöd till det samnordiskt finansierade språkcentrumet Sámi Giellagáldu. De utformades som treåriga tillskott för perioden 2022-2024.
Sámi Giellagáldu är som vi har hört finansierat av Norge, Finland och Sverige. Det har ett dussintal anställda, och man har ett angeläget uppdrag: att normera och utveckla de samiska språken. Jag ska be att få återkomma till detta i nästa inlägg.
Inledningsvis vill jag fråga statsrådet om hon instämmer i bilden av ett internationellt för att inte säga globalt ramverk för hur till exempel FN:s medlemsstater, därmed även Sverige, bör förhålla sig till nationella minoriteter och urfolk. Det kan vara bra att ha med sig inför det globala urfolksmötet i FN i slutet av april. Riksdagen har utsett en liten men naggande god delegation som ska åka dit och delta i de diskussionerna och förhandlingarna.