Fru talman! Tack, ministern, för det utvecklade svaret!

Jag konstaterar att flera av de få insatser som statsrådet ändå nämner att regeringen gör för att förbättra situationen inom äldreomsorgen är saker och ting som den tidigare socialdemokratiska regeringen har initierat.

Jag konstaterar att Äldreomsorgslyftet nämns. Det är väldigt viktigt. Jag tycker att man kan nämna skyddad titel för undersköterskor och rätt till fast omsorgskontakt. Det är också exempel på viktiga reformer som regeringen har tagit vidare.

Det grundläggande problemet i dag är ändå, trots pandemins lärdomar, att de kvalitetslyft och ambitionshöjningar som vi påbörjade inte kan förverkligas utan långsiktiga satsningar som ger kommunerna riktiga resurser så att det går att anställa fler och förbättra arbetsvillkoren så att fler vill arbeta kvar.

Fru talman! Den grundläggande frågan i den här debatten blir trots allt följande.

Hur ska regeringens politik, där de rika prioriteras, kunna lösa krisen? Det är en ineffektiv politik som inte kommer att få fart på någon tillväxt. Jag vet att regeringen reviderade ned sina egna tillväxtprognoser strax innan årsskiftet.

Hur ska den här politiken, där man överger undersköterskorna, kunna lösa den allvarliga krisen? Detta är förstås ingen ny fråga. Men sett till hur stora utmaningarna faktiskt är och hur behoven ser ut när det gäller både kompetensförsörjningen och den demografiska utvecklingen behöver staten ta sitt ansvar, vilket jag skulle säga att den här regeringen inte gör.

Kommunal bedömer att det för att klara äldreomsorgens ökande behov skulle behövas 8 200 fler heltidsanställda inom äldreomsorgen varje år fram till 2030, till en total kostnad av ungefär 25 miljarder kronor. Det är en summa som regeringen hade kunnat prioritera, men det gör man inte. Det man gör är i stället att sänka skatterna med 28 miljarder kronor bara i år.

Myndigheten för vård- och omsorgsanalys har gjort en omfattande prognos kring de investeringar som krävs fram till 2040 för att klara de ökande behov som vi talar om i debatten. Där framgår att fyra av fem medborgare, alltså en stor majoritet av alla som bor och lever i det här landet, förväntar sig att äldreomsorgen år 2040 ska tillgodose befolkningens behov i större eller i åtminstone lika stor utsträckning som i dag. Samtidigt uppger fler än hälften i den undersökning och analys som myndigheten har tagit fram att även om kommunerna genomför olika typer av förbättringsarbeten och insatser kommer de med dagens finansiering i mindre utsträckning att kunna möta vård- och omsorgsbehoven.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mer än 90 procent av kommunerna tror att det är privata ruttjänster för de pensionärer som har råd som kommer att vara en del av lösningen. Mer än 60 procent av kommunerna bedömer att det är mycket eller ganska troligt att det är anhöriga som kommer att få täcka upp.

Redan i dag får äldre omsorg allt senare. En förklaring är att trösklarna för stöd har höjts och att allt fler, framför allt kvinnor, har tvingats gå ned i arbetstid för att täcka upp när välfärden brister. Men det här är ingen ödesbestämd utveckling, utan det är politik. Det handlar om ekonomisk politik och hur man prioriterar.

Menar ministern verkligen att det är familjesituationen och plånboken som ska avgöra vilken omsorg man får? Ska landets pensionärer delas in i ett A-lag och ett B-lag? Det är ett svek mot dem som har byggt det här landet.