Herr talman! I förra veckan nåddes vi av nyheten att de första spadtagen för en forskningsreaktor i Oskarshamn ska tas inom kort. Ambitionen är naturligtvis att forska fram framtidens kärnkraftsreaktorer. Från den tid då Socialdemokraterna införde det så kallade tankeförbudet, som förbjöd forskning och utveckling i syfte att bygga ny kärnkraft, rör vi oss nu, 40 år senare, sakta men säkert framåt.

Sverige ska bygga ny kärnkraft. Det har vi tillsammans med regeringspartierna sett till. Men tyvärr dröjer det flera år tills målet är nått. Till dess är vi fast i det sönderslagna system för elförsörjning som oppositionen lämnade efter sig. Det är ett system som - det får man ändå tillstå - ger oss el till rimliga priser om det blåser, om det inte blåser för mycket och om det inte är för kallt. Det ger oss alltså billig el när det är lagom temperatur och det blåser lagom mycket.

Jag vet att det är många som inte vill prata om detta och inte vill kännas vid sitt ansvar för situationen. Men det tidigare närmast världsunikt stabila, nästan helt fossilfria och för konsumenter och industri prisvärda svenska elsystemet har slagits sönder. Man vill inte prata om detta just för att man själv har varit med om att slå sönder det. Man vill inte prata om det, utan man vill vända blad: Det där var så länge sedan, varför ska vi älta det där - vi har ju alltid varit för kärnkraft! Så låter det i debatten i dag.

För mig är det ganska ointressant att prata om vad de andra partierna vill och inte vill. Varför skulle ett sådant svek som de skyldiga inte ens har förstånd att be om ursäkt för tystas ned för att det har gått en viss tid? Jag köper inte det, herr talman. Jag tycker att det är ett felaktigt resonemang.

Logiken påminner om de gamla partiernas monumentala svek när det gäller andra frågor, till exempel migrationspolitiken och den fantastiska, berikande mångkulturalismen. Man ägnade 30-40 år åt att tvinga på oss svenskar detta system. När det sedan havererar säger man: Vi visste inte, vi har varit naiva, vi såg det inte komma och så vidare - men nu vet vi minsann bättre!

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Partiledardebatt

Det är lätt att riva ned, men det är mycket svårare att återuppbygga någonting som fungerar. I synnerhet hos Socialdemokraterna vänds kappan både in och ut och upp och ned i en hiskelig fart.

Kommer Socialdemokraternas prat om att alla energislag behövs att hålla över tid, även efter ett eventuellt framtida regeringsskifte? Kommer kappan att vändas igen? Kommer Socialdemokraterna, när de tvingas dansa efter Miljöpartiets och möjligen Vänsterpartiets pipor, återigen att riva ned och förstöra?

Det socialdemokratiska maktinnehavet är ett skräckexempel på hur illa det kan gå när det finns brist på både gemensam vilja och bra politik. Den röda tråden blir att det egentligen inte händer någonting. Händer det någonting är det i regel någonting som är dåligt.

Det hände ingenting när det gällde att se och förstå brottsoffrens situation. Det hände ingenting när det gällde provocerande låga straff. Det hände ingenting när det gällde den allmänna kravlösheten i samhället. Det hände ingenting när det gällde att återupprätta disciplin och ordning i svensk skola. Det hände ingenting, eftersom man varken ville eller kunde. Man hade helt enkelt ingen gemensam idé.

Det samarbete som vi har med regeringen bygger på helt andra premisser. Vi vill, vi kan och vi gör. Det är möjligen inte okänt för någon att Sverigedemokraterna är det parti som är lite vassare och lite mer rakt på sak och som vill gå lite längre än alla andra partier i denna församling. Sverigedemokraterna är lite före sin tid. Men vårt samarbete tål detta. Det tål det eftersom vi i grunden är överens om att dra åt samma håll i de frågor som är viktigast just nu för vårt land och för de människor som lever här. Bortom sakpolitiken finns ett högre mål om att stärka sammanhållningen och få fler att känna sig delaktiga i bygget av Sverige.

(Applåder)

I detta anförande instämde Pontus Andersson Garpvall, Clara Aranda, Aron Emilsson, Yasmine Eriksson, Mattias Eriksson Falk, Rashid Farivar, Nima Gholam Ali Pour, Sara Gille, Daniel Lönn, Thomas Morell, Charlotte Quensel, Patrick Reslow, Jimmy Ståhl, Johnny Svedin och Eric Westroth (alla SD).