Herr talman! Tack till utrikesminister Maria Malmer Stenergard för svaret på min interpellation!

Utvecklingen i Georgien är djupt oroande, precis som utrikesministern sa, och den kräver vår uppmärksamhet. Jag hade själv förmånen att delta som valobservatör vid valet som ägde rum i höstas. Jag observerade i Telavi i östra delarna av Georgien tillsammans med flera av mina kollegor. På plats bevittnade vi många av de brister som har rapporterats samlat av OSSE, ODIHR och andra organisationer - omfattande rapporter om att väljare utsatts för hot och påtryckningar.

Medierna i Georgien, särskilt de statskontrollerade, favoriserade det styrande partiet. Det begränsade väljarnas möjligheter att fatta informerade beslut. Statliga resurser användes för att gynna det styrande partiet. Dessutom kunde det konstateras att det förekom oegentligheter i själva valadministrationen.

Även om vissa delar av den georgiska valprocessen uppfyllde internationella standarder underminerades helheten verkligen av problemen som jag har nämnt. Det är också slutsatser som har presenterats tydligt.

När det gäller Georgien är det här inte bara fråga om ett enskilt val. Det är en del av en större negativ trend, där vi ser hur demokratiska principer och rättsstatens principer gradvis urholkas i Georgien. Landet var en gång ett föredöme för demokratiska reformer i regionen Kaukasus. Men det har tagit steg tillbaka, och det sker samtidigt som den georgiska regeringen tydligt signalerar att man prioriterar maktkoncentration framför en nära relation med EU. Bredvid står förstås ryska intressen och jublar åt den här utvecklingen.

Beskedet från det styrande partiet Georgisk dröm att man skjuter upp EUanslutningsförhandlingarna till 2028 och avstår från finansiellt stöd från EU är ett slag i ansiktet på alla de georgier som protesterar för ett närmande till EU. Dessa protester har bemötts med övervåld från myndigheterna, och vi ser att grundläggande fri- och rättigheter såsom yttrandefrihet och mötesfrihet sätts åt sidan.

Samtidigt, herr talman, ser vi att det finns hopp. Civilsamhället i Georgien liksom många enskilda individer är fortfarande starkt engagerade i att föra landet närmare EU. Här har vi som land och som medmänniskor en moralisk och politisk skyldighet att stödja dem.

Jag har därför två kompletterande frågor till utrikesministern.

Fråga ett: Utöver det som redan har gjorts och utöver det som Sverige redan har framfört, ser utrikesministern ytterligare åtgärder som Sverige och EU kan överväga för att pressa den georgiska regeringen att respektera demokratiska principer? Vilka är i så fall dessa?

Fråga två: Hur säkerställer regeringen att omfördelningen av stödet från regeringen till civilsamhället verkligen når fram till rätt aktörer?