Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Sverige befinner sig i en arbetsmarknadskris som saknar motstycke. Vi har den högsta arbetslösheten på tio år, om vi bortser från pandemin. Vi har över 400 000 människor som är arbetslösa, och fler än 45 000 av dem är ungdomar. Vi ser i dag att varslen ökar, byggprojekt stoppas och industrin bromsar in. Bara i november varslades över 5 700 personer om uppsägning.

Fru talman! Antalet arbetslösa har ökat med 70 000 sedan regeringen tillträdde. Vad har då regeringen och Sverigedemokraterna gjort för att möta denna kris? Det korta svaret är tyvärr: ingenting.

Konsekvenserna av detta märks nu över hela landet i hem där oron växer, på arbetsplatser där framtiden känns oviss och i ett samhälle där klyftorna riskerar att fördjupas och där segregationen ökar. Att skylla på lågkonjunkturen är inte att ta ansvar. Det råder ingen tvekan om att lågkonjunkturen har påverkat Sverige, men den kan aldrig vara en ursäkt för passivitet. Tvärtom borde det vara en signal för regeringen att agera och sätta in kraftfulla åtgärder för att stötta människor, skapa jobb och rusta arbetsmarknaden inför framtiden. Men i stället ser vi en regering som lutar sig tillbaka och är väldigt passiv.

Fru talman! Statsrådet talar ofta om arbetslinjen, men låt oss ställa frågan om denna regering verkligen står för en arbetslinje när nästan en halv miljon människor är arbetslösa och resurserna till den aktiva arbetsmarknadspolitiken har skurits ned. Vad vi ser är snarare en arbetslöshetslinje - en politik som saknar konkreta åtgärder för att få människor i arbete och som i stället förlitar sig på skattesänkningar för de rikaste.

Fru talman! Det handlar om prioriteringar. En regering som konsekvent har nedprioriterat Arbetsförmedlingen, arbetsmarknadsutbildningar och stöd till långtidsarbetslösa kan inte påstå sig värna arbetslinjen. Det är tydligt att denna regering har övergett dem som behöver politiken mest: ungdomarna, de långtidsarbetslösa och de som står längst från arbetsmarknaden.

Fru talman! Regeringen har ett ansvar att skapa förutsättningar för att de som står längst från arbetsmarknaden ska få en ärlig chans och för att se till att ingen lämnas utan stöd. Men när jag läser regeringens regleringsbrev för Arbetsförmedlingen 2025, fru talman, möts jag av en oroande brist på ambitioner och konkreta åtgärder. Vad säger regleringsbrevet egentligen om att rusta människor för arbete på riktigt? Vad säger regleringsbrevet om att ge ungdomar en verklig chans att börja sina vuxenliv med trygghet och hopp? Vad säger regleringsbrevet om att prioritera socioekonomiskt utsatta områden eller säkerställa att fler kvinnor får ta del av arbetsmarknadsutbildningar? Vad säger regleringsbrevet om att minska långtidsarbetslösheten med konkreta mål och tydliga insatser?

Fru talman! Svaret på dessa frågor, som vi socialdemokrater prioriterade, har fått lämna plats för vaga skrivningar och en politik som stänger dörrar snarare än öppnar dem. Regeringens regleringsbrev är lika tomt som deras reformlista.

Fru talman! Vi socialdemokrater vet att arbetslösheten inte kan bekämpas med tomma ord. Under tidigare kriser har vi visat att en aktiv arbetsmarknadspolitik i form av att investera i utbildning och reformer som rustar människor för framtiden kan göra skillnad.

Fru talman! Ansvaret att bryta denna arbetsmarknadskris ligger på Mats Persson. Sverige har inte råd med passivitet. Därför vill jag fråga statsrådet när han och regeringen tänker ta sitt ansvar. När tänker statsrådet presentera reformer för att bryta arbetslösheten? Eller är det fortsatta skattesänkningar för de rikaste som ska lösa Sveriges arbetsmarknadskris?