Fru talman! Aida Birinxhiku har ställt några utomordentligt relevanta frågor som rör vindkraftsutbyggnaden till havs, och jag vill tacka så mycket för det. Det värmer en halländsk miljöpartist. Tack också statsrådet för svaren så här långt.

Min egen plats på jorden ligger några mil norr om ledamoten Birinxhikus Falkenberg, närmare bestämt på norra sidan av Kungsbackafjorden där den rinner ut i Kattegatt. Om jag går ned till stranden och ser söderut ser jag uppåt 20 landbaserade vindkraftverk och fyra reaktorbyggnader på Ringhals, varav två som bekant är under avveckling och rivning. Flyttar jag blicken lite västerut borde jag snart kunna se åtminstone delar av de föreslagna havsvindparkerna Galene och Warberg Offshore Wind.

Vi välkomnar förstås stödet till berörda länsstyrelser och inte minst uppdraget till Länsstyrelsen i Halland att svara för samordning och sammanställning av erfarenheter och kunskaper när det gäller tillståndsprocesser för vindkraft. Med den brådska vi borde ha är det förstås en både nödvändig och gissningsvis lönsam eller i vart fall kostnadsbesparande insats.

Halland är nettoleverantör av elenergi. Det beror förstås på att vi är ett kärnkraftslän. Men administrativa regioner är knappast någon särskilt värdefull grund att fördela statistik efter i det här sammanhanget. Det handlar mer om förutsättningar, avstånd och inte minst kompetens. Det ska inte underskattas.

I Varberg, som är den kommun som Ringhals ligger i, finns kanske inte så många anställda kvar - om ens någon - som var med och byggde kärnkraft. Ringhals 3 och 4 togs i drift 1981 och 1983, alltså för mer än 40 år sedan. Men det är inte det viktiga. Det viktiga är att det finns en lokal struktur och en tradition kring energifrågor.

Det syns bland annat numera i Varberg Energi som byggt batterilager och vindkraftverkstorn i trä, och man deltar i EU-finansierade projekt om så kallade solbruk, det vill säga platser för både solceller och jordbruk. Det är den sortens lokala strukturer som är starka och som jag tänker också ger viktiga tillskott i det civila försvaret i händelse av krig eller kris.

För att återknyta till den fråga som Aida Birinxhiku ställde: Varför går det så trögt med beslut och därpå följande verkstad när det gäller uppdrag för att säkerställa långsiktig infrastruktur för att kunna leverera el från havsbaserad vindkraft? Pågår det ett arbete gentemot EU för att få klarhet i om och i så fall varför det skulle spela roll om anslutningspunkterna är på land, till exempel på Ringhalsområdet?

Statsrådet berörde som hastigast detta i svaret och talade om att Svenska kraftnät har analyserat frågan om att använda så kallade flaskhalsintäkter för att finansiera sjökablar. Myndigheten bedömer att det inte är förenligt med EU:s elmarknadsförordning. Det kanske inte heller är förenligt med reglerna om statsstöd.

Nu har jag fått för mig att det är Energimarknadsinspektionen som gör den typen av bedömningar, eller som fattar beslut om dem. I så fall kan vi möjligen lämna Svenska kraftnäts synpunkter och osäkra uttalanden lite därhän.

Det här är såvitt jag kan se delar av det som inte minst regeringen men också vi i oppositionen brukar lyfta fram som positiva kännemärken på bra politik. Det handlar om långsiktiga spelregler och korrekt information.