Herr talman! Alldeles nyligen presenterades den pågående skogsutredningens förslag. Jag var en del av den parlamentariska referensgruppen för utredningen, och direktiven andades lite grann en vilja att gynna markägarens situation och roll i detta.

De förslag som har presenterats ligger dock i riktningen business as usual. Man har gått industrin väldigt mycket till mötes. Förslagen innebär inga egentliga regelförenklingar som stärker markägarens roll, utan man lämpar snarare över ett ännu större ansvar på den enskilda markägaren.

Ett förslag handlar om att processen från det att en avverkningsanmälan skickas in till det att man kan hugga ska gå snabbare. Där vill jag fokusera på familjeskogsbruket, som kan ha gått i arv i flera generationer. Den första fråga jag vill ställa till landsbygdsministern är på vilket sätt det gynnar familjeskogsbruket att Skogsstyrelsen får en förkortad tid på sig, från 42 dagar till bara 10 dagar, att granska ärendena. Det handlar om skogar som har stått i generationer. Ska det ta tio dagar att få avverka skogen?

Det här är en ordning som har kommit till för att gynna ett stabilt och kontinuerligt flöde av skogsråvara direkt till industrin. Det är också ett tillvägagångssätt som ökar rättsosäkerheten i skogsbruket eftersom det är svårt att veta om man ens följer lagstiftningen när det inte har gjorts en ordentlig granskning - och i vissa fall inte heller en inventering. Jag menar att förslagen lovar guld för bolagen, på bekostnad av familjeskogsbrukets skogar.

Vi kan också se att intresset för en markägare att göra andra saker än just kalhyggen är väldigt stort. Landsbygdsministern betonar att det finns en frivillighet, men varför görs då 97 procent av alla avverkningar i Sverige enligt just kalhyggesmodellen? Det här är någonting som landsbygdsministern borde ta notis om. Han borde försöka öka frivilligheten, rättssäkerheten och lönsamheten, med markägarens och familjeskogsbrukets bästa för ögonen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Landsbygdsministern ställer sig tveksam och delar inte riktigt den bild vi ger i debatten. Jag vill därför referera till en rapport som Södra har gjort, där man har räknat på en typgård och dess löpande inkomster från skogsbruk minus kostnader. Man har kommit fram till att det ger 1 500 kronor per hektar och år. Det krävs alltså stora skogsinnehav för att få en vettig inkomst från skogsbruket. Det här inkluderar inte heller skogsbrukets kapitalkostnader; inkluderar man dem ser man att det småskaliga skogsbruket inte går särskilt bra. Det finns inte en särskilt stor lönsamhet här.

Som vi har varit inne på tidigare befinner sig skogsägarna också väldigt mycket i beroendeställning till rådgivare. Rådgivarna är ofta anställda av de stora skogsbolagen, vilket är ett strukturellt problem. Landsbygdsministern borde fundera på hur man kan åstadkomma en mer opartisk rådgivning.

Jag vill återigen ställa frågan, herr talman, vad landsbygdsministern gör för att underlätta, för att öka frivilligheten och rättssäkerheten samt för att se till att staten och det gemensamma faktiskt hjälper till att skapa ett mer lönsamt skogsbruk för den enskilde.