Fru talman! Vi vet att vi måste minska klimatutsläppen, ta ansvar för den klimatkris som vi är inne i och ta ansvar för artrikedomen och den biologiska mångfalden. Vi måste rusta oss mot klimatförändringarnas konsekvenser, och då måste vi inse att skogen och sättet som skogen brukas på är en nyckelkomponent i detta hållbarhetsarbete.
Dagens skogspolitik är dock inte utformad för att skogen och skogsägarna ska vara en del av lösningen. Regelverken behöver förändras för att göra det möjligt för alla de hundratusentals skogsägarna - familjeskogsbruket - att ta det här ansvaret genom att bedriva ett variationsrikt skogsbruk som bidrar till klimatarbetet och till att stärka ekosystemen, samtidigt som det ger hög lönsamhet för skogsägarna.
I dag är det de stora skogsbolagen och deras vinstmaximering som gynnas, tyvärr på bekostnad av det stora flertalet skogsägares och markägares lönsamhet men också på bekostnad av många sociala, kulturella och miljömässiga värden.
Jag skriver i min interpellation att skogsägarna, framför allt de mindre och medelstora, upplever att de inte har något annat val än att kalavverka för att kunna tjäna pengar på sina skogar. Ett konkret exempel på just det här kunde höras i Ekots granskning där man bland annat intervjuat en skogsägare i Jämtland som berättar hur han avverkat delar av sin skog efter att ha blivit uppringd av yrkesuppköpare. I efterhand ångrade han sig djupt. Han säger, och nu ber jag om ursäkt för språket, att "det ser för jävligt ut" och att det var det mest olönsamma han någonsin har varit med om.
Det är alltså samma personer som agerar rådgivare till skogsägarna och uppköpare av virket från samma skogsägare. De är anställda av just de här stora bolagen som vill köpa virke för ett så lågt pris som möjligt.
Det här är ett utbrett problem. Ofta finns inget alternativ eftersom Skogsstyrelsens rådgivande verksamhet i princip är avvecklad. I en enkät från 2022 svarade 75 procent av 750 tillfrågade skogsägare i Jämtlands län att de ville veta mer om alternativ till kalhyggesbruk. Hälften av dem svarade att de var intresserade av att bruka sin egen skog hyggesfritt, och omkring 70 procent uppgav att de hade fått väldigt lite information om hyggesfria alternativ.
Jag tycker att vi ska lyssna på de här rösterna. De här många mindre och medelstora skogsägarna, familjeskogsbruken, måste få lönsamhet i ett varierat mångbruk av skogen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Det måste löna sig för ägarna att ta ansvar, och skogsägarna vill ta ansvar. De ekologiska och sociala värdena i skogsägandet står ofta över de ekonomiska värdena. I senaste Skogsbarometern var det bara en av åtta, alltså 12 ½ procent, skogsägare som tyckte att ekonomisk vinst är viktigt eller att god löpande avkastning betyder mest i ägandet. Regeringen har ovanpå ett redan besvärligt utgångsläge gjort det ännu svårare att vara ansvarsfull skogsägare när till exempel medlen till skydd av värdefull natur har minskat kraftigt. Ohållbara kalavverkningar blir då den enda möjligheten.
Jag har alltså frågat statsrådet vad regeringen kan och vill göra för att förbättra möjligheterna för de många skogsägarna som vill ta ansvar, för dem som har hotade arter i sina skogar och för dem som vill begränsa kalavverkningarna. Jag har fått svar, och jag tackar statsrådet för svaren, men de är kanske inte riktigt vad jag hade hoppats på. Delar statsrådet den bild jag pratar om, det vill säga att vi lever mitt i en klimat- och artkris? Många skogsägare vill ta ansvar, men det svenska skogsbruket är inte anpassat för det. Vad är i så fall statsrådets och regeringens slutsats?