Herr talman! Tack till interpellanten för en mycket viktig och angelägen interpellationsdebatt!

Jag anser också att finansministern saknar politik på det här området om det här är det enda svar som finansministern har.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I tidigare debatter i kammaren i dag och tidigare i andra sammanhang och vid andra tillfällen har finansministern beskrivit hur hon ser och hör och i vissa delar också förstår de mest utsatta i samhället. Då tänker jag att det ska resultatera i politik, men det har det tyvärr inte gjort - absolut inte i den grad som behövs.

I svaret säger finansministern att man samtidigt behöver kompensera hushållen för inflationen. Då undrar jag om finansministern och regeringen tycker att de har gjort det. I barnfattigdomsrapporten för 2024 framgår det att det faktiskt är hisnande 42 procent av hushållen med låga inkomster som behöver låna pengar för att klara nödvändiga utgifter.

Nästan åtta av tio ensamstående föräldrar oroar sig för sin ekonomi. Det är alltså otroligt många som oroar sig över hur de ska få ihop det. De har varje dag sina barns bästa för ögonen.

Jag ska ta ett par exempel. Varför har regeringen inte höjt barnbidraget eller skapat förutsättningar för att sänka de skyhöga sjukskrivningstalen - som helt klart är stressrelaterade - i den offentliga sektorn? Man måste se till att människor mår bättre och kan jobba i stället för att vara hemma och sjukskrivna.

Det här är regeringens tredje budget. Det finns ett rekordstort reformutrymme, men man lägger nästan hälften på skattesänkningar. Det låter nästan som om skattesänkningar tas någon annanstans ifrån och inte drabbar någon - men det gör de ju. Det är en solklar prioritering. Skattesänkningarna kommer inte alla till del. Det var precis det interpellanten visade på i sitt inlägg. Skattesänkningarna slår otroligt orättvist. De kostar på för hela samhället, men gynnar bara några få.

Finansministern har vid flera tillfällen fört ett resonemang kring att man inte ska ha högre skatter än vad som behövs. Jag funderar på om vi ska tolka det som att det inte behövs mer pengar till förebyggande sociala insatser för att exempelvis bryta nyrekryteringen av barn och unga in i gängkriminalitet. Anser finansministern att det finns tillräckligt med pengar till det? Ska vi tolka det som att äldreomsorg och förskolor runt om i landet inte behöver mer resurser och att välfärdsarbetare har tillräckligt goda villkor? Tycker finansministern att det finns för mycket pengar i statens budget i relation till de behov som behöver tillgodoses? Det är ju en ekonomiskt svår tid som många hushåll fortfarande lider av.