Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret på min interpellation. Som finansministern mycket riktigt nämnde har detta ämne tidigare avhandlats genom en skriftlig fråga, men i debatter med finansministerns regeringskollegor har jag lärt mig att man ibland via interpellationsverktyget kan lägga ut texten lite, få lite djupare förklaringar och ha lite djupare resonemang. Det var därför jag valde att interpellera finansministern, och jag tycker att hon utvecklade tankegången i alla fall något jämfört med svaret på min skriftliga fråga.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag får ändå säga att jag tycker att finansministerns svar förvånade lite. Det finns några saker som jag reagerade på och som jag väldigt gärna vill reda ut här i kammaren i dag.

Jag förvånas först och främst över otydligheten. Finansministern uppger att det är viktigt att myndigheter finns på flera platser i Sverige, då statlig närvaro upprätthåller statsförvaltningens legitimitet och förtroende. Samtidigt verkar hon helt överlåta denna uppgift till myndigheterna - i detta fall till Skatteverket. Såvitt jag har kunnat utläsa, eller höra här i kammaren i dag, finns det ingen vilja från regeringen att aktivt styra myndigheterna i den här frågan.

Finansministerns och regeringens hållning förefaller som sagt vara att myndigheterna själva får hantera var verksamheten ska vara lokaliserad. Detta skulle i sin extrem kunna innebära att Skatteverket och andra myndigheter kan centraliseras i väldigt stor utsträckning, exempelvis till Malmö, Stockholm och Göteborg.

Herr talman! Det är inte en av Gud given ordning att frågan om myndigheters lokalisering ska hanteras så här. Det går att göra på andra sätt. År 2015 skulle Skatteverket lägga ned en rad lokalkontor, bland annat i Vetlanda, Simrishamn, Ängelholm och Mariestad. Beslutet väckte stor upprördhet, vilket var föga förvånande eftersom de statliga jobben på dessa orter är försvinnande få - det är väl Skatteverket, Polismyndigheten och Systembolaget som kan komma i fråga.

Den dåvarande civilministern, min kamrat och kollega Ardalan Shekarabi, agerade och gav Statskontoret i uppdrag att följa upp statliga myndigheters beslut om lokalisering. Först pausades planerna på nedläggning, och till slut skrinlades planerna på att lägga ned kontoren helt och hållet.

Herr talman! Det går säkert att finna argument för att Skatteverkets kontor i Lund ska läggas ned och slås ihop med ett annat kontor, i det här fallet Malmökontoret. Personligen tycker jag att en myndighet borde ha stort intresse av att vara lokaliserad i en av landets främsta universitetsstäder, inte minst för kompetensförsörjningen. Men om vi lyfter blicken bortom Lund ser vi att Skatteverket och flera andra myndigheter har kontor runt om i landet.

Efter att ha hört finansministerns svar här i kammaren blir man ju något fundersam kring var gränsen går för när regeringen är beredd att ingripa. Finns det något tillfälle då regeringen skulle kunna säga att de regionalpolitiska hänsynen eller förtroendet och legitimiteten för statsförvaltningen, som finansministern själv nämnde, väger tyngre och att regeringen behöver agera när man ser tendenser till att myndigheter fattar denna typ av beslut och verksamhet centraliseras i allt större utsträckning?

Enligt min uppfattning är det, vilket historien också visar, fullt möjligt för regeringen att agera i denna typ av frågor och tillse att myndigheter är närvarande i hela landet och på olika ställen i landet. Jag har nämnt ett historiskt exempel, från 2015, men det finns fler. Frågan som på något vis blir hängande i luften är: När är regeringen beredd att ingripa gällande ivern hos ledningen för Skatteverket eller andra myndigheter att centralisera verksamheten? Finns det över huvud taget någon sådan gräns, eller har Skatteverkets anställda på mindre kontor, som i Vetlanda, Simrishamn, Ängelholm och Mariestad, skäl för oro så här i juletid?