Fru talman! Så här i juletid är vi många som varje år blir lite mer stressade. Julklappar ska fixas, och middagar ska planeras. Och alla funderar på hur man ska få den där julstämningen att komma på riktigt. Men i år är den stressen annorlunda för många. Det ekonomiska läget har pressat familjerna hårt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Färska siffror från Handels, som kom så sent som i dag, visar tydligt att knappa resurser påverkar vardagen för handelsanställda. När de tillfrågades vad de skulle göra med 2 000 kronor extra svarade de flesta att pengarna skulle gå till julklappar, till mat och till möjligheten att resa för att träffa familjen. Det är grundläggande saker som många av oss tar för givna.

Föräldrar i Sverige har det tufft just nu. Man undrar hur man ska få pengarna att räcka till i vardagen och för att få en värdig jul. Det finns föräldrar som just nu riskerar att behöva välja mellan att betala elräkningen, att sätta mat på bordet, att köpa vinterkläder eller att köpa julklappar.

Tänk er då att leva med den stressen och den känslan året om, att ständigt känna att tiden och resurserna inte räcker till, att alltid ligga steget efter, att bära på en tung känsla av att vara otillräcklig! Och tänk sedan vilken ångest det ger om denna stress också gör dig sjuk!

För många kvinnor inom välfärden och för handelsanställda är detta en verklighet. De möter stressen både på jobbet och hemma. De arbetar med tuffa arbetsvillkor, i långa pass med bristande återhämtning och i en arbetsmiljö som är långt ifrån hållbar. Och när de kommer hem väntar en ny arbetsdag med familjen, med hemmet och med barnen.

Siffror talar sitt tydliga språk. Mellan åren 2010 och 2023 har antalet stressrelaterade sjukskrivningar femdubblats. I dag är fyra av fem sjukskrivna kvinnor. Det är kvinnor som tar hand om våra sjuka, som tar hand om våra barn och som ser till att vi kan handla på såväl dagen som kvällen och helgen. Det är också de som vårdar våra äldre. Men vem tar hand om dem?

Vi vet också att detta inte bara drabbar individen och familjen. Det innebär också kostnader för kommuner och regioner. År 2023 låg de på över 51 miljarder kronor. Det är den högsta noteringen sedan 2013, om vi undantar pandemiåren. Det är pengar som hade kunnat användas för att förbättra arbetsvillkoren, för att korta arbetstiderna och för att skapa en mer hållbar välfärd. Men i stället går de till att lappa och laga ett system som tyvärr gör människor sjuka.

Det är dags att vi stannar upp och inser att det här inte är hållbart. Vi måste skapa en arbetsmiljö som inte bryter ned människor utan bygger upp dem. Och vi måste ha en sjukförsäkring som är trygg och rättvis och som ser kvinnors verklighet.

Vad säger det om vårt samhälle om vi accepterar att kvinnorna som bär upp välfärden samtidigt betalar priset med sin hälsa och att det inte heller finns en trygg sjukförsäkring att lita på när ohälsan slår till? Det är djupt oacceptabelt att den här ojämställdheten drabbar kvinnodominerade yrken, där arbetsvillkoren är systematiskt sämre och gör kvinnor sjuka. Men vi har också en sjukförsäkring som förstärker den ojämställdheten.

Den här ojämlikheten skulle aldrig accepteras i mansdominerade branscher. Därför undrar jag varför regeringen accepterar det här.