Fru talman! Jag tackar ledamoten för att frågan ställs.
Viljan att samverka mer och upphandla gemensamt återkommer ofta på europeisk nivå. Att vi inte kan göra det i någon större omfattning har samma skäl som det faktum att vi inte kan göra det i Norden, nämligen att vi har olika system för att hantera läkemedel.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
I Sverige upphandlar vi inte för Sverige. Det finns ingen som upphandlar läkemedel för Sverige. Undantaget var under pandemin, då vi visste vilket vaccin vi behövde. Vi kunde välja mellan några olika varianter, men vi visste vad vi skulle ha och till vilken befolkning. Därför kunde vi göra en upphandling.
Precis som ledamoten lyfter blev det så bra att vi kunde stödja andra länder i Norden, som inte ingick i den europeiska gemenskapen. Det visade just att det ändå gjordes flera bra saker, även om samarbetet - precis som ledamoten också lyfter - inte var optimalt under pandemin. Vi såg alltså båda sidor under pandemin.
Det går dock inte att upphandla läkemedel i allmänhet, bland annat för att det är varje region som ansvarar för att upphandla det som är rekvisitionsläkemedel, det vill säga det som används på sjukhus eller inrättningar. Det som sedan finns inom förmånssystemet - alltså det vi hämtar ut på apotek - är helt beroende av att bolag sätter det på marknaden och att en läkare har förskrivit det. Det finns alltså ingen som bestämmer vilka läkemedel någon ska ha. Därför skiljer sig det här från frågan om vacciner, där vi har tydliga politiska beslut och vet vad vi ska ha.
Det skiljer sig delvis också från frågan om antibiotika. Låt mig fördjupa mig något i den en stund, så ska vi förstås återkomma till resten. När det gäller antibiotika har vi en situation där vi helst vill att antibiotika inte används i onödan, om jag får uttrycka mig lite generellt. Använder vi för mycket antibiotika, både på människor och på djur, leder det nämligen till resistens, och det sker väldigt fort. Det innebär att den antibiotika som normalt sett är väldigt verkningsfull och kraftfull tappar all sin effekt och inte biter på bakterierna.
Antibiotika måste alltså finnas, men vi ska använda det lagom mycket. De som framför allt behöver antibiotika är patienter som har cancer och som ofta behöver en antibiotikabehandling - eller många - under sin cancerbehandling på grund av infektioner och många andra tillstånd. Antibiotika behövs något mindre till det som vi kanske tänker först på, det vill säga när vi blir förkylda eller får den sortens infektion. Det är en lite mindre del; mer allvarligt är det med alla de som har svåra sjukdomar och behöver antibiotika för att klara sig.
Risken för antibiotikaresistens har lett fram till att vi i Sverige under väldigt många år har jobbat med registret Strama, där användningen av antibiotika listas. Vi har hittat en god balans - jag tror faktiskt att vi är nästan bäst i världen - där vi använder antibiotika där det behövs men avstår där det inte behövs. Det gör att vi i Sverige har en bättre situation när det gäller resistens än vad större delen av världen har.
Vi har dock problemet i dag att vi måste behålla antibiotikan på marknaden trots att det inte får säljas särskilt mycket av den. Hur ska vi lösa det? Samtidigt behöver vi även utveckla nya sorters antibiotika, både smalspektrumantibiotika och bredspektrumantibiotika, för att klara det vi behöver klara.
Därför jobbar vi i Sverige med olika modeller som är lite ovana för oss. Något förenklat uttryckt betalar vi för att man tillverkar antibiotika trots att man inte kan sälja allt. Vi behöver nämligen en beredskap för att klara den antibiotikaförsörjning som behövs, och bolagen behöver säkerställa att antibiotikan finns på marknaden. Man behöver utveckla ny och bättre antibiotika men också behålla den som redan finns utvecklad utan att på normalt sätt kunna sälja den och få tillbaka alla pengar. Därför utvecklar vi just nu olika metoder för att säkerställa antibiotikatillgången i Sverige.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer
Jag är väldigt glad över att den sortens samverkan sprider sig i Norden och att vi jobbar gemensamt med de här frågorna. Dock är det tuffare i EU, vill jag säga om jag får dra den parallellen. Alla länder finner inte skäl att hitta sådana system. Jag är alltså glad över att vi i Norden hittar olika sätt att jobba med antibiotikaresistensen. Där är också upphandling en möjlig väg framöver, men då handlar det återigen om vilken sorts antibiotika man ska ha och till vilka grupper. Men det finns möjlighet att samverka när de olika länderna finner att så kan göras utifrån de olika finansieringssystem och upphandlingssystem man har.
Låt mig återkomma till fler frågor i nästa inlägg!