Fru talman! Det här är inte alldeles lätt. Man tycker ibland saker som minister och rikspolitiker även om sådant som sker på kommunal nivå. Men vi har ett långtgående kommunalt självstyre, och så är det även med detta. Man ska tolka kommunallagen på kommunal nivå och utifrån det sedan skapa arbetsordningar om vad det är som gäller exempelvis i en debatt i fullmäktige eller i en nämnd.

Kommunerna tolkar detta på lite olika sätt. Jag vet att man gör olika exempelvis med ersättares deltagande i nämnder. Det kan handla om vilken roll man har som ersättare i en nämnd, huruvida man får lämna särskilda yttranden som ersättare etcetera. Det är sådant som också har diskuterats i den här kammaren.

Jag för löpande en dialog med Sveriges Kommuner och Regioner. Där tar vi upp många olika typer av frågor, men den här frågan har faktiskt aldrig kommit upp från SKR:s sida som ett problem. Inte heller i de kommunresor jag gör i rollen som civilminister med ansvar för relationer till kommuner och regioner har frågan kommit upp. Jag känner inte heller igen den från mitt eget parti mer än möjligtvis i något enstaka fall.

Uppenbarligen har interpellanten och jag lite olika referensramar och erfarenheter vad gäller detta. Men jag är inte på något sätt främmande för att ändra i kommunallagen. Vi går nu fram med det efter en hemställan just från SKR som gäller exempelvis att öka skyddet för förtroendevalda från hot och våld. Där gör vi en ändring i kommunallagen liksom när det gäller att stärka den interna kontrollen på utförare av välfärdstjänster.

Om ett behov uppstår och vi i regeringen delar bedömningen är vi inte på något sätt främmande för att göra en förändring i kommunallagen. Men i den här frågan har vi inte kommit till den ståndpunkten. Vi har inte sett att det här skulle vara ett så stort problem att det inte går att lösa inom de ramar som i dag finns.

Jag tycker alltid att det är bra om man gör så breda överenskommelser som möjligt, och i den här frågan tycker jag att det är bra om alla partier som finns representerade i fullmäktige kan vara med på överenskommelsen om hur man ska hantera denna typ av frågor. Det kan handla om vilka ramar man sätter för debatten och yttranderätten. När ska en ordförande i fullmäktige exempelvis gå in och avbryta en debatt för att den har ballat ur helt och hållet eller för att den inte håller sig till ämnet över huvud taget? Det är bra om man kan vara överens om detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Om man som ledamot tycker att ett fullmäktigepresidium exempelvis bryter mot sådana överenskommelser avgörs det bäst där och då, i den situationen. Jag menar att vi inte kan börja ändra i kommunallagen varje gång det uppstår problem i enskilda kommuner för att gardera oss mot alla tänkbara situationer som kan uppstå, för det är väldigt svårt. Det tror jag inte heller att interpellanten tycker att vi ska göra, men jag vill ändå få det sagt.

Kommunfullmäktige får inte heller bli alltför mycket av en rikspolitisk arena där man enbart står och diskuterar statsbudgeten. Om man gör det i en budgetdebatt i fullmäktige ska det vara direkt relaterat till den debatt man har i fullmäktige i just den kommunen. Man kan inte kräva av ledamöter i fullmäktige som exempelvis representerar regeringspartierna att de ska kunna svara på frågor om regeringens budget och känna till den utan och innan. Om det blir alltför mycket av rikspolitisk ansats i en kommunal debatt finns det alltid en risk att man ställer orimliga krav på enskilda ledamöter i kommunfullmäktige.

Det här kanske är mer av ett resonemang än direkta svar på interpellantens frågor. Men med det resonemanget kan jag säga att det inte finns någonting nu som föranleder oss att ändra kommunallagen. Med det sagt: Regeringen är inte främmande för att ändra kommunallagen om vi ser ett behov av det. Men då behöver jag få lite mer av en fastställd problembild än den jag har fått av Gonzalez Westling hittills.