Fru talman! Jag tror att det är viktigt att hålla två saker i huvudet här.

Det första är att det i grunden handlar om en omfördelning och en omprioritering av resurser. I händelse av ett väpnat angrepp mot Sverige, någonting som vi naturligtvis alla hoppas slippa, kommer helt andra prioriteringar när det gäller den samhällsservice som ges från samhället att behöva göras. Vi kommer alltså inte att bedriva sjukvård på samma premisser som vi gör i fredstid. Det kommer att krävas en mycket stor omfördelning och omprioritering.

Det andra är att de sektorer som under ett väpnat angrepp sätts under ett särskilt tryck kräver en tillkommande personalförsörjning. Man ska på förhand ha en specifik kompetens. Det är därför regeringen nu arbetar mycket aktivt och snabbfotat med återaktiveringen av civilplikten.

Vi gör detta inom räddningstjänsten, för vi har haft en räddningstjänst som har varit dimensionerad för fredstida förhållanden. Vi kommer på ett par års tid att kunna bygga upp en extra styrka om ungefär 3 000 personer. De får en grundutbildning och kan då gå in och förstärka i händelse av ett väpnat angrepp.

Vi går nu vidare och gör samma sak när det gäller elförsörjningen, där vi ser att reparationsberedskapen är eftersatt. Det har dragits slutsatser av kriget i Ukraina om hur energiinfrastruktur attackeras på ett sätt som kräver ett ökat manskap i termer av reparationsberedskap. Den utbildningen kommer förhoppningsvis att kunna påbörjas under 2025.

På ett systematiskt sätt identifierar vi tillkommande personalförsörjningsbehov i det civila försvaret. Men låt mig vara tydlig med att en stor del av detta handlar om att skapa sig ett rådrum för att ställa om till ett samhälle som ser helt annorlunda ut och att använda resurser, precis som Försvarsberedningen konstaterar, på ett annorlunda sätt än vad man gör i fredstid.

(Applåder)