Fru talman! Låt mig säga, Emma Berginger, att Försvarsmakten också jobbar med klimatanpassningar. De har detta uppdrag, precis som de arbetar med miljöanpassningar; detta kan man läsa i Försvarsmaktens instruktion. Jag upplever att Försvarsmakten har ett seriöst intentionsdjup när det gäller att arbeta med både klimatanpassningar och bredare miljöfrågor.

När det gäller PFAS är detta en fråga som Försvarsmakten också har arbetat med i olika omgångar. Man har till exempel valt att ta bort PFAS-skum i den räddningstjänst man har för flygvapnet och på våra flygflottiljer – det är bra. Man övar inte längre med PFAS. Man har också genomfört saneringsarbete på ett antal platser runt om i Sverige. Att Försvarsmakten tydligt arbetar även med PFAS-frågan är bra och nödvändigt. Sedan finns det djupa tragedier med koppling till PFAS. Jag har träffat en del individer som har drabbats av detta, och jag har respekt och förståelse för att de befinner sig i en svår situation.

PFAS-frågan är dock större och omfattas inte bara av Försvarsmaktens ansvar, vill jag understryka. Det handlar om många aktörer, och det är en stor, bred och viktig fråga som går bortom Försvarsmaktens ansvarsområde. Men Försvarsmakten arbetar som sagt med detta.

Den sista frågan gällde den förändring vi genomför genom att vi säger att man i stället för att ansöka om tillstånd ska anmäla. Syftet med detta är att korta ned ansökningstiderna, som i vissa fall kan vara helt absurt långa, fru talman. Målsättningen är att ansökningarna ska behandlas på sex till tolv veckor, i akt och mening att skapa så goda förutsättningar som möjligt för att få en stark och snabb tillväxt i totalförsvaret. Som jag sa i mitt inledande anförande, fru talman, är det nämligen fara i dröjsmål om vi inte kan stärka totalförsvaret.