Fru talman! Klimatdebatten är ofta fylld av dystopiska framtidsbilder. Många känner hopplöshet, oro eller till och med desperation för att uppgiften är så stor och avgörande. Det finns därför skäl att inte bara peka på de problem som ligger framför oss utan även på de framsteg, om än otillräckliga, som ändå har gjorts. Sällan får de goda nyheterna den uppmärksamhet de förtjänar. Sverige är ett land som ligger i framkant, och det finns anledning att vara optimistisk och hoppfull.

Den resa Sverige har gjort är beundransvärd. Sveriges bnp har ungefär fördubblats sedan 1990-talet samtidigt som våra utsläpp av växthusgaser minskat med över en tredjedel. För varje krona av vår bnp genereras alltså bara en sjättedel så mycket växthusgaser som för tre decennier sedan. Vi har alltså anledning att med stolthet peka på hur Sverige kunnat förena minskade utsläpp med gott ekonomiskt välstånd.

Det finns flera skäl till Sveriges framgångar. En av de viktigaste faktorerna har varit vår i stort sett fossilfria elproduktion. Stabil tillgång till fossilfri el till konkurrenskraftiga priser är en viktig förutsättning för Sveriges konkurrenskraft. När IPCC, FN:s klimatpanel, är tydlig med att kärnkraften behövs finns inga tveksamheter – mer kärnkraft i Europa är nödvändigt.

Den moderatledda regeringen har nu fattat en lång rad beslut för att bana väg för ny kärnkraft. Dessutom tas nya steg för att öka utbyggnaden av vindkraften och öka kapaciteten i vattenkraften.

Fru talman! Många verkar tro att det är politikens uppgift att tvinga fram den gröna omställningen. Jag ifrågasätter detta. Politiken sätter ramarna, regelverket och riktningen, men ibland är det faktiskt bättre när politiken inte lägger sig i.

Emellanåt behöver man i den svenska hållbarhetsdebatten påminna om kraften hos den fria marknaden – hur konsumenters efterfrågan styr mer än politiska pekpinnar någonsin skulle kunna göra. Det är bra att Sverige har haft en tuff miljölagstiftning. Det har gett oss en unik position när det gäller att skapa hållbara produktionsled. Vi ser dock nu en tydlig vändning: Näringslivet är numera den nya miljörörelsen, som driver på i en mycket högre takt än politiken har möjlighet att hänga med i. Detta har gjort att delar av den lagstiftning som syftar till att skydda miljön stjälper mer än de hjälper. Vi måste därför våga ifrågasätta när, var och hur politiken har mandat att lägga sig i.

Den gröna omställningen kan vara en stor konkurrensfördel för Sverige. Den kan betyda fler jobb, god tillväxt och en stark välfärd. Men när vi moderater framhåller vikten av en evidensbaserad klimatpolitik som levererar resultat syftar vi inte bara på vilka styrmedel som bör införas utan också på vilka som är ren populism och absolut inte bör införas. När det gäller många av de återkommande politiska förslagen om nya skatter, regleringar, pålagor och förbud saknas inte bara bevis för att de fungerar – de kan dessutom vara direkt kontraproduktiva. Återigen är det ibland faktiskt bättre när politiken inte lägger sig i.

Fru talman! Målet med klimatpolitiken måste vara att både minska Sveriges utsläpp och uppmuntra andra länder att höja sina ambitioner. Den som har hört mig i tidigare debatter vet att jag brukar framföra vikten av att se klimatfrågan ur ett globalt perspektiv i stället för att stirra sig blind på vad som sker enbart på svensk mark. Utsläppen känner trots allt inga landgränser. Det vore därför synnerligen obegåvat att inte se Sveriges roll ur ett globalt perspektiv. Sverige är och ska fortsatt vara det gröna föregångslandet, inte bara för att det känns bra här och nu, för stunden, utan för att genom praktisk handling visa för världen vad som är möjligt och få fler länder att följa efter. Här är våra företags konkurrenskraft helt avgörande.

Fru talman! Östersjön befinner sig i ett kritiskt läge. Under det senaste århundradet har överfiske, plastföroreningar, övergödning och klimatförändringar satt hård press på ett redan känsligt ekosystem. Av Östersjöns bottnar beräknas 20 procent vara syrefria. Det motsvarar en yta jämförbar med Danmark.

Kväveklivet är därför en viktig satsning i rätt riktning. Det är ett helt nytt stöd som syftar till att hjälpa lantbrukare att ställa om för att minska både klimatpåverkan och den övergödning som skadar våra vattendrag, våra sjöar och inte minst Östersjön.

Vi satsar även ytterligare medel på lokala vattenvårdsprojekt, så kallade LOVA-projekt. Dessa kan bland annat användas för att genomföra åtgärder som syftar till att minska övergödning, restaurera vattenmiljöer, hindra spridning av miljöfarliga ämnen eller ta hand om förlorade fiskeredskap. Det finns mycket att göra på detta område, vilket inte minst min kollega Joanna Lewerentz lyfte i debatten om Ett levande hav, den mest omfattande havsmiljöpropositionen på 15 år.

Fru talman! Det finns få saker som gör mig så irriterad som när människor skräpar ned. Vår natur är en del av vårt arv, och det är vårt gemensamma ansvar att ta hand om den. Tyvärr ser vi hur den grova kriminaliteten orsakar förödelse inte bara i våra städer utan också i vår natur. Oseriösa företag tjänar just nu stora pengar på att utnyttja luckor i vår lagstiftning och dumpa avfall i naturen. Detta är oacceptabelt. Därför ger vi extra resurser till Naturvårdsverket för åtgärder som ska bidra till att motverka avfallsbrottsligheten.

Fru talman! Det är naturligtvis inte så att det vi åstadkommit hittills räcker. Det finns fortfarande mycket kvar att göra, inte minst när det gäller att få andra länder att genomföra samma resa som Sverige. Men domedagsretoriken hjälper inte. Tvärtom riskerar den hela generationers tro på framtiden. Det vi behöver är fler som utbildar sig till ingenjörer, inte terapi mot klimatångest. Gemensamt för många av de miljöproblem som människan hittills stött på är att hon också har visat sig förmögen att lösa dem. Det är min stora övertygelse att så även gäller klimatet.

Eftersom detta är den sista debatten för året vill jag såklart tacka kansliet, utskottets ledamöter, kammarkansliet och talmanspresidiet och önska er alla en riktigt god jul.

(Applåder)