Herr talman! Jag tackar Emma Nohrén för anförandet, även om det var väldigt mycket där jag inte är enig. Vargen kommer, sa Emma Nohrén flera gånger. Tyvärr har den ju kommit för länge sedan och i alldeles för stort antal.

Men det är inte varg jag vill diskutera i dag utan en sak som jag hade tänkt ta upp i mitt anförande. Då kommer dock Emma Nohrén att ha lämnat salen, så därför väljer jag att ta det i en replik.

Vi får ofta höra om den svenska skogens status, precis som Helena Storckenfeldt var inne på, och att det är där vi har den stora förlusten av biologisk mångfald. Den senaste rapporteringen enligt art- och habitatdirektivet visar dock att det inte är där vi har den stora förlusten av arter, eller snarare många hotade arter. Det är ju snarare där vi är: Vi har ingen förlust av arter, men vi har många arter som är sällsynta i vissa delar. Nej, det är på ängs- och betesmarker vi har flest hotade arter.

Då kan man fråga sig varför det är så. Det mest sannolika, herr talman, är väl att så många ängs- och betesmarker växer igen. Jag kan bara titta på min egen kommun. För 30 år sedan hade vi ungefär hundra mjölkbönder i Årjängs kommun. Nu har vi, om jag inte är helt fel ute, fyra kvar. Vi har alltså betydligt färre bönder och därmed väldigt många färre betande mular.

Är det så att detta inte passar i Miljöpartiets narrativ och att det är därför man fortsätter att fäkta om skogen? Det är ju skogen som ger upphov till känslor. Ska vi ha och restaurera betesmarker behöver vi ha fler betande mular. Vi behöver bland annat ha fler kor, och det går emot Miljöpartiets kamp mot betande mular och rött kött. Är det så man ska tolka det ensidiga fokuset på skogen?