Fru talman! Det handlar om utgiftsområde 19 Regional utveckling. Jag skulle kunna ge många exempel på regional avveckling. Avvecklingen har pågått i detta land i decennier, oavsett färg på regeringar.

Det fanns en tid då man verkligen försökte få hela Sverige att bli befolkat och då landsbygdens bidrag, utifrån dess olika styrkor i fråga om tillväxt, togs till vara.

Jag kommer inte att gå in på olika poster i utgiftsområdet, för jag tycker egentligen att det är irrelevant. Jag kan lugna Tidöpartierna med att vi, om det blir en socialdemokratiskt ledd regering, säkert kommer att kunna få till stånd en budget som vi är överens om även på detta område.

Jag ska ge en liten tillbakablick. Man börjar känna sig som en dinosaurie här, men det här har betydelse när det gäller varför vi har hamnat här.

Jag är inte ute efter att svartmåla någon regering, men jag kan konstatera att när till exempel jordbrukspolitiken blev föremål för EU:s gemensamma jordbrukspolitik tappade man helt synen på vad som händer på landsbygden när det småskaliga jordbruket försvinner.

Jag förstår givetvis att det inte var något drömyrke för den generation som fick se sina föräldrar gå till ladugården alla dagar på året. De fick aldrig ha semester, och de finaste sommardagarna jobbade de som hårdast för att få foder till kreaturen.

Men i den iver som rådde när det gällde att få billig mat och få människor att flytta till industrijobben glömde man helt bort att självförsörjningsgraden när det gäller mat sjönk för varje år.

Kommunernas ekonomi blev allt svårare att få ihop med den åldrande och samtidigt minskande befolkningen. Den teknikutveckling som pågått och som ännu pågår har givetvis bidragit till att det blir en naturlig omfördelning när det gäller vad arbetskraften behövs till.

Jag kan ta mitt yrke som exempel. År 1984 började jag som huggare i skogen. I en halvcirkel på tio mil runt mitt hem fanns ungefär 20 byar – allt från några riktigt små med bara en gård till gamla kommundelar med flera hundra invånare.

Då, 1984, var det säkert fler än 300 skogsarbetare som varje morgon tog sig ut från stugorna ut till arbetet i skogen. På somrarna kunde antalet näst intill fördubblas under några veckor. I dag är det kanske 25 arbetare på samma geografiska område som arbetar med avverkning i skogen och som bor och skattar i min hemkommun.

Avverkningen har dock inte minskat. Under några år ökade den till och med jämfört med 80-talets uttag. I dag har de stora bolagen minskat sina volymer lite grann, men de privata skogsägarna är mer aktiva.

Även här ser man hur avverkningsentreprenörer kommer, framför allt från Finland, och jobbar med sådant som för några decennier sedan var helt uteslutet. Och inte nog med att avverkningsuppdrag utförs av bolag vars arbetare liksom bolagen själva betalar skatt i ett annat land, utan fler och fler fastigheter ägs dessutom av barn eller barnbarn till dem som en gång odlade och försåg Sverige med livsmedel och som bodde på gården. Detta innebär att fastighetsägarna oftare bor i en storstad i en annan kommun, kanske rentav i den kommun vi är i nu. De betalar skatt här som kommer från resurser från landsbygdskommunerna, som samtidigt kämpar med att få ekonomin att räcka till allt som en kommun förväntas ge till sina kommunmedborgare.

Ofta sker avverkningen i dag med resurser som bidrar med noll till kommunerna. Ägarna till fastigheterna bidrar med noll till kommunerna från skogens intäkter. De kommuner som har högst kommunalskatt får oftast endast förse dessa rörelser med infrastrukturunderhåll och sedan se hur värden försvinner från kommunen utan att den får något tillbaka.

När det gäller skogsvård fördubblades antalet arbetare i skogen under några sommarveckor 1984, men antalet i dag är i princip noll. Det finns givetvis några tappra som försöker och som fortsätter att kämpa. De som utför dessa jobb kommer från baltländerna eller från något exotiskt land vars arbetare kan tjäna lika mycket på en månad här i Sveriges skogar som deras landsmän hemma tjänar på ett helt år.

Allt det jag beskriver är kontentan av att vi har låtit vår landsbygd dräneras på människor i jakten på vinstoptimering. Det som nu förväntas av landsbygden är att vi ska bidra till omställningen med mineraler och elkraft. Samtidigt ska vi stå med mössan i hand och bara titta på när värden i form av naturresurser skeppas ut och förväntas rädda klimatet och världen.

Vänsterpartiet tycker givetvis att det nu mer än någonsin är viktigt att vi tar chansen att återbefolka de delar av landet som dränerats på folk, nu när det verkligen behövs arbetskraft för att göra en hållbar omställning av samhället och industrin.

För att få acceptans för att förse Sverige med mineraler, elkraft och andra resurser som är platsbundna till just dessa landsbygdskommuner måste det till en annan politik som fördelar värdena mer rättvist så att människor attraheras att flytta och bygga sin framtid just där resurserna finns och utvinns.

Ett samhälle måste känna att de naturresurser det besitter ger ett mervärde som alla i samhället får ta del av när de utvinns. Först då växer acceptansen och förståelsen för något som kanske upplevs som negativt men där de positiva effekterna överväger när ett bättre liv kan ges till alla medborgare och det inte bara blir utdelning till kapitalägarna, vilket är det näst intill allenarådande i dagsläget.

Fru talman! Jag går tillbaka till det anslag som betänkandet handlar om. Riksdagsmajoriteten har i det första steget av budgetprocessen gett budgetpolitiken en annan inriktning än den som Vänsterpartiet önskar. Jag avstår därför från ställningstagande när det gäller anslagsfördelningen. Jag utvecklar detta lite mer i vårt särskilda yttrande, om någon vill läsa mer om det.

Med detta önskar jag mina kollegor, kansliet och fru talmannen en riktigt god jul och ett gott nytt år.

(forts. § 10)