Fru talman! I dag debatterar vi utgiftsområde 13 i statens budget, som innehåller jämställdhet och diskriminering. Vi är i halvtid i mandatperioden. Vi debatterar regeringens tredje budget, och trenden är tydlig. Jämställdheten går bakåt, medan de rika, välbeställda männen blir de stora vinnarna när Tidöpartierna får bestämma.

Det är bara var tionde kvinna som anser att hon har fått det bättre, och löneskillnaderna ökar för första gången på 30 år. Regeringen och SD har passivt tittat på när inflationen och kostnadskrisen har slagit hårt mot hushållen. Det har framför allt slagit brutalt hårt mot hushåll som består av ensamstående kvinnor med barn.

I dag lever många kvinnor i Sverige under gränsen för Europas definition av fattigdom. En undersökning från Sveriges Makalösa Föräldrar visar att över 40 procent av de ensamstående föräldrarna har behövt låna pengar för att klara av familjens mest basala fasta utgifter. Andra undersökningar visar att sex av tio kvinnor känner oro för sin ekonomi om de skulle skilja sig. Skuldsättningen har ökat dramatiskt, och kvinnor sticker särskilt ut i statistiken från Kronofogden.

Parallellt har regeringen satt svensk välfärd såsom vård, skola och omsorg på svältkur. Statsbidragen från staten har varit som små droppar i havet när kommuner och regioner ska lösa verklighetens utmaningar i mycket tuffa ekonomiska tider.

Detta har drivit fram en sjukvårdskris, en kris som beskrivs som den värsta sedan 90-talet. Den består av effektiviseringar, sparkrav, varsel och uppsägningar av personal. Konsekvenserna av den ekonomiska politiken låter inte vänta på sig. I en rapport från Försäkringskassan konstaterar man att kvinnor har en mer än fördubblad risk för sjukfrånvaro på grund av stressrelaterad psykisk ohälsa jämfört med män. Under 2023 stod stressrelaterade sjukfall för 21 procent av de totala utgifterna för sjukpenningen. Det är en ökning med 14 procent från föregående år.

Arbetarkvinnor, 48 procent av landets alla kvinnor, har halkat efter jämfört med alla övriga grupper under senare år. Det finns det gott om statistik som visar. Både Folkhälsomyndigheten och SCB har larmat om att arbetarkvinnor med lägst utbildningsgrad som enda grupp i samhället backar i livslängd. Det är landets undersköterskor, vårdbiträden och barnskötare som har de absolut sämsta lönerna och arbetsvillkoren och den sämsta arbetsmiljön i Sverige.

Det borde vara självklart, men det behöver uppenbart poängteras: Vi löser inte de här strukturella problemen genom att sätta den offentliga sektorn på ekonomisk svältkur för att kunna sänka skatten för välbeställda män. Det är arbetarkvinnor med låg utbildningsgrad som betalar priset med ett förkortat liv. Då borde det väl vara uppenbart för alla var vi ska lägga skattepengarna?

Utöver detta nås vi av att kvinnojourer och socialsekreterare över hela landet larmar om att kvinnor som flyr från våld inte får plats på skyddat boende. Två år in i mandatperioden är det uppenbart att den här regeringen inte klarar av det mest grundläggande: att skydda våldsutsatta kvinnor och barn.

Redan i oktober nåddes vi av rapporter från flera håll om att pengarna är slut och att det inte kommer att kunna göras några ytterligare placeringar under året. Det är helt oacceptabelt att regeringen inte reagerar på dessa allvarliga signaler.

Regeringens underfinansiering av landets kommuner och socialtjänster kunde dessutom inte komma i ett sämre läge. Nyligen infördes en ny lag som innebär att det krävs tillstånd för att driva skyddat boende i Sverige. Trots att detta innebär ökade krav på kommuner har finansieringen uteblivit.

Som om inte det vore nog har man dessutom lagt ned Sveriges Kommuner och Regioners, SKR:s, kvinnofridsprojekt, som har funnits just för att stötta socialsekreterare och verksamheter i omställningen.

Vi kan fortsätta i listan. När det gäller regeringens påstådda skifte att flytta fokus från förövare till brottsoffer larmar nu brottsofferjourer och stödplattformen för unga som utsätts för våld i nära relation, 1 000 Möjligheter, om att de har fått neddragna medel motsvarande hela 66 procent på två år.

Varje år utsätts tusentals kvinnor för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld och åter tusentals för än fler former av förtryck. Det är inget som är en tillfällighet eller något som sker slumpmässigt. I de flesta fall är förövaren känd av samhället. Kvinnor har larmat och sökt hjälp för att försöka skydda sig själva och sina barn, och ändå mördas de av män.

Vi vet att våldet mot kvinnor blir som farligast när kvinnan vill lämna mannen, och det är då hennes liv är som mest hotat. Det är också uteslutande kvinnor som utsätts för det absolut grövsta våldet. Att då låta arbetet för kvinnofrid tyna bort och försvinna är inget annat än ett hån.

Fru talman! Samtidigt som regeringen sänker skatten på öl, snus och inkomster för alla som tjänar över 64 000 kronor minskar man stödet till ekonomiskt utsatta barnfamiljer och driver en politik för ökade inkomstskillnader mellan kvinnor och män. När välfärden kraftigt underfinansieras för tredje året i rad är det kvinnor i vården, skolan och omsorgen som tvingas till ökad stress och sämre villkor.

När regeringen dessutom monterar ned insatser för att stoppa mäns våld mot kvinnor genom att till exempel strypa utvecklingsmedlen till kommunernas kvinnofridsarbete är det många med mig som frågar sig varför.

Fru talman! Regeringen ger skattefria ISK-konton namnet fuck off-kapital och kallar det för en historisk jämställdhetsreform för kvinnor som lever i våld. Det är för mig helt vansinnigt. Jag lovar att feministiska pionjärer skulle vända sig i graven om de hörde detta.

Jag och Socialdemokraterna kan konstatera att jämställdheten aldrig kommer att vara viktigare för regeringen än möjligheten att sänka skatten. Sverigedemokraterna och SD-regeringen lägger nästan halva reformutrymmet på att betala skattesänkningar. Jag vågar knappt tänka på vilka viktiga jämställdhetsreformer man hade kunnat genomföra med så mycket pengar.

Fru talman! Utgiftsområdet behandlar också diskriminering. Det har kommit flera rapporter som beskriver den negativa utvecklingen. Det är fler som diskrimineras. Målet om ett samhälle fritt från diskriminering är längre bort än tidigare. Det som främst sticker ut är ökningen av diskrimineringsgrunderna etnisk tillhörighet och funktionsnedsättning. Det är vanligast i skolan och på arbetsplatser.

Det är dock inte bara arbetsgivarna och skolan som ska bära ansvaret för de allvarliga signalerna om den utbredda vardagsrasismen. Det är hela samhället som konsekvent behöver sätta stopp för rasismen. Vi kan inte ha någon som helst tolerans för diskriminering, oavsett var den förekommer.

Tidöavtalet är ett tydligt politiskt projekt som handlar om att öka motsättningar, att ställa grupp mot grupp och att sätta människor emot varandra. Det är en politik som driver på rasism och diskriminering och som dagligen normaliseras och förflyttar gränserna för rasismen. Det börjar och slutar med oss som är politiskt ansvariga. Det handlar om vad vi gör i sak och vilken retorik vi har.

Fru talman! Det är djupt beklagligt att människor behöver fara illa i ett hårdare och kallare Sverige. Jag har inga förhoppningar om Tidöpartierna, men jag kan hoppas på att konsekvenserna av deras politik blir minsta möjliga. Jag som socialdemokrat drivs av övertygelsen att politiken ska göra det lättare och bättre för människor och att vår uppgift är att utjämna skillnaderna mellan kvinnor och män. De som redan är välbeställda i samhället behöver inte mer resurser. Det är de som bär samhället under dygnets alla timmar i mötet med bland annat patienter, barn och äldre som behöver resurserna mest; det är en vinst för oss alla.

Fru talman! Jag kommer inte att yrka bifall till något, då Socialdemokraternas förslag innebär en större ram för området. I vårt särskilda yttrande redovisar vi vår uppfattning om den politiska inriktningen.

(Applåder)