Fru talman! Tack, ledamoten, för anförandet! Jag vill minnas att ledamoten ganska ofta har en analytisk ingång till frågan om jämställdhet, och det tycker jag är bra och intressant. Sedan må vi ha olika åsikter om hur man hanterar de slutsatser som ledamoten drar av denna analys.

Sedan 2006 har vi haft jämställdhetspolitiska delmål. Naturligtvis är det bra att man ser över om vi mäter på ett effektivt sätt. Jag tycker att det är bra att en utredning ser över effektiviteten i delmålen - kanske ska man ändra indikatorer. Men det jag vänder mig emot i ledamotens analys är uppgivenheten. Man säger att resultatet av dessa indikatorer inte är något värt, för det är bara volym som mäts och inte den fria viljan. Först och främst tänker jag att den fria viljan kanske inte går att mäta. Och frågan är: Ska vi styra den fria viljan?

Men det är viktigt att göra något åt utfallet om vi ser att indikatorerna leder till faktisk ojämställdhet, vilket de gör när det gäller ekonomisk jämställdhet. Vi vet att föräldraförsäkringen är den största boven när det gäller ekonomisk ojämställdhet i en kvinnas liv, ur ett livslångt perspektiv. Det finns ingen tvekan. Ändå säger man att vi inte ska styra människors fria val.

Förutsättningar är inte samma sak som förväntningar. Jag undrar lite hur Sverigedemokraterna anser att vi ska komma åt detta. Det finns en förväntan, från samhälle, medmänniskor och arbetsliv och kanske ibland hos människor själva, om att man ska göra på ett visst sätt, även om det finns förutsättningar för att göra på ett annat sätt. Hur ska vi komma åt detta på riktigt?