Fru talman! Alla som anstränger sig, oavsett bakgrund, ska kunna lyckas i livet. Det är inte bara avgörande för individen utan också för Sveriges framtid. Det finns inga som helst fördelar med ett tudelat samhälle. Ett tudelat samhälle är ett försvagat samhälle, som hindrar tillväxt och konkurrenskraft. Det gör oss också sårbara för yttre hot. Ett stort ekonomiskt utanförskap bidrar till tudelningen, försvårar för små och stora företag att växa och är kostsamt för vårt samhälle.

När andra politiska partier ser vissa människor som en belastning har vi som centerpartister grundsynen att människan är en tillgång för samhället. Alla kan och ska bidra på något sätt. Att alla människor hittar sin framtid gynnar tillväxten och lyfter Sverige som land. Men det är också en hjärtefråga för oss som liberala att alla ska vara fria och ha möjlighet att leva det liv de själva vill leva.

Oavsett postnummer, socioekonomiska förutsättningar och uppväxt ska alla få en chans att bli sitt bästa jag. Sverige har byggts av människor som genom utbildning och hårt arbete och genom frihet och företagande tagit chansen att skapa för sig och för andra.

För Centerpartiet innebär en livsresa att man kan välja det liv man vill leva och att man har förutsättningar att leva det livet, att man inte tvingas in på en utstakad väg utan kan vara med och forma sin egen resa. Det handlar om frihet men också om verktyg.

Alla ska få rätt verktyg för att kunna ta sig dit de vill i livet oavsett bakgrund. Föräldrarnas utbildningsnivå, en funktionsnedsättning eller diagnos, ens postnummer eller fördomar i samhället ska inte avgöra vad som är möjligt och omöjligt.

Det spelar ingen roll om du är uppvuxen i Botkyrka, Tjärna Ängar, Finspång eller Vellinge. Politikens uppgift är att ge alla en chans och att ge individen friheten att ta ansvar för sitt liv och sin livsresa.

En del lyckas trots alla hinder som politiken satt upp, men det är alldeles för svårt.

För vissa grupper i samhället är det svårare att göra den här typen av livsresa. Steget in på arbetsmarknaden är statistiskt sett störst för utrikes födda kvinnor och unga män. Här sticker tyvärr Sverige ut negativt jämfört med många andra länder. Bland unga män är kort utbildningsbakgrund en avgörande orsak. Det är också en påtagligt hög andel unga män i glesbygd som är arbetslösa jämfört med unga män i storstäder. Sverige har fortfarande stora sociala och regionala klyftor.

För många utrikes födda är en misslyckad integration en grundorsak till att de inte lyckas skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. Ofta är inte kraven tillräckligt skarpa eller möjligheterna tillräckligt goda. Det kan nästan kännas omöjligt att uppnå en plats på svensk arbetsmarknad, trots hårt slit.

I vissa fall är inte heller incitamenten för att ta första jobbet tillräckligt stora. I stället för tuffa krav och stora möjligheter erbjuds utlandsfödda lågintensiv språkutbildning, bidrag och en kölapp till några få ingångsjobb. Många lyckas ta sig förbi känslan av att inte vara behövd genom att kämpa sig igenom eftertraktade utbildningar eller starta egna småföretag, men det är inte självklart för vare sig utlandsfödda eller inhemskt födda.

Detta är såklart ett enormt slöseri. När integrationen lyckas är invandringen bra för både Sverige och den som kommer hit, men när integrationen misslyckas leder den till stora problem.

Vi kan konstatera att de senaste decenniernas brist på fungerande integrationsinsatser - oavsett regering -, i kombination med en stor invandring, har bidragit till ett utanförskap och ett parallellsamhälle, vilket har skapat kortsiktiga och långsiktiga samhällsutmaningar.

Risk för ökad kriminalitet, psykisk ohälsa, missbruk, otrygghet och grogrund för religiös fundamentalism och förtryck är några av de allvarligaste konsekvenserna. Brist på förståelse för svenska myndigheters uppdrag och arbete försvårar i sig också integrationsinsatser. Det riskerar därmed att stänga vägar till jobb.

Samtidigt behövs migration. Internationella utbyten främjar innovation och kreativitet och behövs för tillväxt och välstånd. Men de behövs också för kulturella utbyten så att man slipper att äta den där spettekakan utan kan äta baklavan i stället.

Alla som kommer till Sverige ska mötas med öppenhet och tydlighet om vad samhället förväntar sig av var och en, och vad var och en kan förvänta sig av samhället. Integrationen har lyckats när den som kommit till Sverige är med och bidrar genom sysselsättning.

Det förutsätter vilja och drivkraft från individen som måste vara villig att göra sin del. Sverige har hitintills misslyckats med att ställa tydliga krav om att alla som kan arbeta också förväntas arbeta. Höga krav på individen måste dock kombineras med stora satsningar från det gemensamma, stora satsningar från samhället och stora satsningar från politiken.

I dag finns det alldeles för många människor i vårt land som känner att den svenska staten och det svenska samhället inte är till för dem, att de inte får vara en del av vår gemenskap oavsett vad de gör och oavsett hur mycket de kämpar.

Orsakerna är många. Det politiska samtalet och debatten här i kammaren om utanförskap bidrar dessutom nu till att förstärka både fördomar och känslan av att det finns ett vi och ett dom. Det påverkas av hur vi behandlar och pratar om varandra. Men det är också en fråga om hur ledande politiska företrädare pratar om en del av den svenska befolkningen.

Främlingsfientlighet och rasism är ett hinder för att skapa en samhällsgemenskap, och de riskerar att föras vidare till nästkommande generation. En förutsättning för ett sammanhållet samhälle är att det finns en öppenhet bland människor som redan är en del av samhällsgemenskapen att inkludera nya personer.

Det gäller att den som har ett arbete, känner sig som en del av samhället, känner tilltro till det gemensamma systemet och blir en del av gemenskapen. Det gäller att det gemensamma viet inte handlar om etnicitet eller bakgrund, utan att det handlar om att man är med och bidrar.

Människor flyttar till Sverige av olika anledningar: för kärleken, för studier, för att arbeta eller för att man tvingats fly för sitt liv. Det finns ett samband mellan orsaken till att man flyttat till Sverige och hur snabbt man kommer in i arbete.

Den som kommit hit för att arbeta eller studera kliver rakt in i samhället och har redan innan flytten en sysselsättning i Sverige. Om man däremot flytt hit på grund av krig, förtryck eller förföljelse är det primära syftet med bosättningen att just få skydd. Integrationen och stegen mot arbetsmarknaden påbörjas först efter att man kommit hit.

Därför är det naturligt att det tar längre tid för flyktingar att komma in på arbetsmarknaden än vad det gör för exempelvis arbetskraftsinvandrare. I dag tar det dock alldeles för lång tid för flyktingar och deras anhöriga att komma in i det svenska samhället, lära sig svenska språket och bli en del av den svenska arbetsmarknaden.

Alla nyanlända flyktingar och deras anhöriga i åldern 20-64 år genomgår under de första åren en särskild integrationsinsats som kallas etableringsprogrammet. Hur lång tid det tar för flyktingar eller deras anhöriga att komma i arbete beror i stor utsträckning på utbildningsbakgrund.

Av dem som har en gymnasial eller eftergymnasial utbildning är ungefär hälften i arbete efter två till tre år. För dem som saknar gymnasial utbildning tar det betydligt längre tid. Efter 14 år i Sverige har färre än hälften kommit in på arbetsmarknaden. Det är ett politiskt misslyckande.

Sysselsättningen är lägst bland utrikesfödda kvinnor. En förklaring är att de flesta som invandrar är vuxna, vilket innebär att många skaffar barn i samband med att de kommit till Sverige. Studier visar att det är vanligt att kvinnor inom denna grupp tar huvudansvar för hemmet och barnen när de är små och att en lång föräldraledighet fördröjer och försvårar integrationen.

Fru talman! När regeringen ser människor som ett problem ser Centerpartiet människor som en tillgång. När regeringen satsar på verkningslösa åtgärder såsom återvandringsbidrag satsar Centerpartiet på jobb, språk och integrationssatser som gör att fler kan bli en del av den svenska samhällsgemenskapen.

(Applåder)