Fru talman! Jag tackar ledamoten för ett inspirerande tal.

Jag får inleda med att beklaga den tråkiga släktrelationen - det låter som att ledamoten har jobb att göra på hemmafronten.

Jag måste också göra en rättelse gällande det som sades om anhöriginvandring och så vidare. Det finns redan i dag ett försörjningskrav, så jag tycker inte att ledamoten ska låtsas som att det är någons granne som betalar för att människor kommer hit och så vidare.

Integrationen ska förbättras genom arbetslinjen, anser regeringen i det betänkande vi debatterar i dag. Men på Arbetsmarknadsdepartementet verkar fritidslinjen råda. Man lämnar arbetslösheten helt utan åtgärder. En förutsättning för den arbetslinje man vill ha måste väl ändå vara, jag vet inte - arbete? Utgångspunkten måste väl vara att det finns jobb.

Det är inte helt lätt att få ihop matematiken eller regeringens integrationspolitik. På vilket sätt vill man förbättra integrationen när man lägger miljarder på förslag som återvandringsbidrag, som leder till försämringar av den långsiktiga integrationen? Man ökar de ekonomiska klyftorna, lämnar välfärden därhän och låter arbetslösheten skena iväg.

Därför måste jag ställa tre frågor till ledamoten här. På vilket sätt blir integrationen bättre av stora skattesänkningar för de allra rikaste? På vilket sätt blir integrationen bättre av att man låter arbetslösheten stå utan åtgärder? På vilket sätt blir integrationen bättre av att man rullar ut nedskärningar över hela landet?