Fru talman! Egentligen borde det här inte vara så svårt. Världen är i kaos. Kvinnors rättigheter minskar, hbtqi-personers rättigheter minskar och barn dödas och lemlästas med hänvisning till att det finns saker som är viktigare än deras liv. Detta sker samtidigt som klimatet av någon konstig anledning följer naturens lagar och förändras på grund av människans oansvariga beteende.

Jag kommer aldrig att glömma flickan från Ukraina som mer än något annat önskade att få sova en natt i trygghet. Det låter i mina öron som en ganska rimlig önskan. Men vad gör vi som bor i de delar av världen som ännu mår jämförelsevis ganska bra och där vi har demokrati? Jo, vi ägnar oss åt att kivas om vem som har rätt och fel i stället för att tillsammans sätta ned foten och agera. Man kan tycka att det borde vara så enkelt, men så är det givetvis inte. Världen är komplex, och mitt i allt detta står vi här i dag och debatterar Sveriges budget för svenskt bistånd.

Så här står det i det betänkande som ligger till grund för den här debatten: "Utskottet instämmer i regeringens bedömning att biståndet är ett av de viktigaste utrikespolitiska verktygen för att möta de komplexa utmaningar som vi och världen står inför samt driva och värna svenska intressen. Svenskt bistånd ska lyfta fler människor ur fattigdom och förtryck och på sikt skapa välstånd."

Jag vet inte hur ni tolkar det - eller jo, det vet jag nu efter den här debatten. Jag tycker att det låter som att biståndet är otroligt viktigt för oss alla, inte bara för att det är moraliskt rätt och riktigt att Sverige som ett välmående land ska stötta dem som är utsatta utan också för att det handlar om vår egen säkerhet i den oroliga värld vi lever i. En trygg omvärld ger ett tryggt Sverige.

Jag skulle vilja backa tillbaka till den där dagen i september då regeringen presenterade sin budget för 2025. Jag ska erkänna att jag blev ganska förfärad när finansministern såg ut som att hon hade hittat en skattkista att ösa ur när hon visade upp grafen för att illustrera hur många miljarder regeringen hade hittat genom att kapa och spara på biståndet. Är det verkligen så här regeringsunderlaget ser på bistånd? Jag tror inte på att de ser det som en belastning som åtminstone vissa vill kapa helt, i ett läge där biståndet tvärtom är viktigare än någonsin. Det är detta vi har diskuterat här i dag, och det verkar vi faktiskt vara eniga om.

Fru talman! Det finns en hel del som jag håller med regeringsunderlaget om när det gäller biståndet. Biståndet behöver reformeras, och biståndspolitiken behöver förhålla sig till hur världen ser ut i dag och möta den värld som kommer i morgon. Mycket av det som står i reformagendan är också bra, men slutsatserna om hur detta ska verkställas på bästa sätt är väldigt olika.

Just nu springer Sverige tillsammans med många andra stora biståndsgivarländer åt fel håll. När de som arbetar med bistånd och de som forskar om bistånd är eniga om att det som är viktigt i det här läget är att satsa på långsiktiga projekt, särskilt i de mest utsatta områdena, gör Sverige i sällskap av många andra precis tvärtom. Vi tar bort utvecklingsbiståndet från de mest utsatta områdena. Över huvud taget omfördelas biståndet nu så att en större andel går till akut humanitärt bistånd i stället för till långsiktigt utvecklingsbistånd.

Missförstå mig inte - det humanitära biståndet är givetvis oerhört viktigt. Men Sverige som föregångsland kanske inte ska göra precis som alla andra länder. Vi kanske borde göra tvärtom: öka utvecklingsbiståndet och fokusera på de mest utsatta områdena. På kort sikt kommer det att vara utmanande, och det kanske ger sken av ineffektivitet i nationalekonomernas grafer. På lång sikt kan det dock löna sig. Det handlar ju om hur man ser på det där med effektivitet; det kan vara lite olika saker.

För Centerpartiet är detta självklart: När demokrati, mänskliga rättigheter och klimatet hotas ska Sverige vara modigt, ta på sig ledartröjan och till exempel stötta långsiktiga projekt på de mest utsatta platserna. Vi ska inte vara defensiva, vilket regeringen just nu är i många stycken på den utrikespolitiska arenan. Man väntar och ser vad alla andra gör. Vi ska göra precis tvärtom. Vi ska vara först.

Det svenska biståndet är viktigt och fungerar väldigt väl. Vi är alla stolta över det svenska biståndet, men vi vill också fortsätta vara det. Här spelar naturligtvis det svenska civilsamhället, och civilsamhället runt om i världen, en viktig roll.

Att satsa på barns utbildning och jämställdhet är något av det mest effektiva man kan göra för att öka ett samhälles välstånd. Detta vet vi, och vi har pratat om det här i dag. Det finns också med i regeringens reformagenda. Som vi tidigare har konstaterat väljer regeringen dock att skära ned på stödet till exempelvis UNFPA, UN Women och Unaids.

Att inte satsa på bistånd är helt enkelt dumsnålt. Centerpartiet vill därför återgå till enprocentsmålet och redovisar i sin budget en trappa som gör att vi är tillbaka på 1 procent till 2028.

Vän av ordning kan se att vi har förlängt återställningstiden med ett år. Det finns lite olika anledningar till detta. En av dem är att vi väljer att hantera stora delar av stödet till Ukraina separat. Vi ser nämligen att Ukrainas behov blir allt större, och vi tycker inte att regeringens budget för detta räcker. Därför vill vi samla huvuddelen av stödet till Ukraina i en särskild fond som ligger utanför biståndsbudgeten.

Fru talman! En av de mest obegripliga saker regeringen gör i sin framtida budget är att satsa 3 miljarder kronor på att baxa människor från Sverige till deras ursprungsländer. Det är lika mycket som man framöver kommer att kapa biståndet med. Man gör detta trots att all erfarenhet säger att det är en både ineffektiv och väldigt dyr satsning.

Samtidigt hittar vi flera exempel i regeringens biståndsbudget som strider mot OECD-Dacs regelverk. Exempelvis har man valt att knyta migrationspolitiken till biståndet. Därför, fru talman, vill jag nämna Centerpartiets reservation 2, som handlar om att det vi kallar bistånd också ska följa regelverket för OECD-Dac.

Låt oss kalla en spade för en spade. Om det verkliga biståndet skulle falla under den magiska 0,7-procentsgränsen får nog regeringen faktiskt också stå upp för det.

Fru talman! Slutligen vill jag komma med lite beröm. Det är bra att regeringen lyfter fram företagandets och entreprenörskapets avgörande roll i att bygga ett samhälle. Det är också bra att vi satsar på samverkan mellan svenska företag och lokala företag i mottagarländerna, inte minst när det gäller teknik för klimatomställning.

Dock anser vi i Centerpartiet att detta alltid ska utgå från mottagarens villkor och behov. Vi anser därför att det är lite olämpligt med alla de skrivningar som finns om att biståndet ska gynna svenska intressen. Missförstå mig inte - självklart vinner Sverige och svenska företag även på det här samarbetet. Det är dock inte detta som ska vara utgångspunkten, utan det är mottagarens behov som ska styra.

Sammanfattningsvis förhåller sig Centerpartiet till regeringens budgetförslag för biståndet på det här sättet:

Vi anser att biståndet bör återställas till 1 procent av bni och att större delen av pengarna bör läggas i en särskild fond till Ukraina.

Vi vill ha en liberal feministisk utrikespolitik som tar jämställdhet på allvar.

Vi vill att Sverige tar ledartröjan och vågar satsa på långsiktiga insatser på de mest utsatta ställena samt på klimatomställning och småföretagande.

Vi anser att man bör ta bort kopplingen mellan migration och biståndspolitik och stå upp för OECD-Dacs regelverk.

Förutom att jag yrkar bifall till reservation 2 avstår jag och Centerpartiet traditionsenligt från ställningstagande när det gäller själva budgetramen och hänvisar till Centerpartiets särskilda yttrande.

Till sist vill jag önska talmannen, kammarkansliet och mina kära kollegor i utskottet en riktigt god och lugn jul.