Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationerna 1 och 2, som vi har gemensamt i oppositionen. Jag hänvisar också till vårt särskilda yttrande, som innebär att vi inte står bakom utgiftsområde 7 utan kommer att avstå i den voteringen.

Den svenska regeringen har sedan den tillträdde påbörjat ett paradigmskifte när det gäller biståndet, bland annat med motiveringen att det ska bli mer effektivt. Det är dock svårt att se hur stora nedskärningar leder till effektivitet. Det svenska biståndet, som i globala jämförelser fått toppbetyg, håller nu i stället på att slås sönder, något som skapar oro inte bara i Sverige utan även internationellt.

Självklart kan biståndet utvecklas, och det bör utvecklas och förbättras. Men varför inte utgå från det som faktiskt fungerar?

Att regeringen och Sverigedemokraterna redan tidigare övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet i en tid när den extrema fattigdomen ökar och behoven är som allra störst är ett slag mot de människor som har det allra svårast. Regeringen har dessutom aviserat att man tänker sänka biståndet med ytterligare 3 miljarder från 2026. Sverige kommer då ganska snart att hamna under EU:s rekommendationer om att 0,7 procent av bni ska gå till bistånd. Det är rent ut sagt skamligt!

Vänsterpartiet står upp för väldens fattiga och avsätter fortfarande 1 procent av bni till bistånd, samtidigt som vi gör stora investeringar i skola, vård och omsorg i vår budget. Det går med rätt prioriteringar.

Det är allvarligt att regeringen urholkar biståndet genom att använda biståndsmedel för sådant som inte får räknas som bistånd enligt OECD-Dacs regelverk. Det gäller exempelvis inhemska kostnader för integration och återvandring. Migrationsverket får en stor summa från biståndet och blir därmed en av de största biståndsmottagarna. Det gynnar inte målen för biståndet, och det underminerar Sveriges trovärdighet.

Riksdagens övergripande mål för biståndet är att skapa förutsättningar för bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck. Vi är därför djupt oroade över att regeringen i reformagendan i alltför hög utsträckning betonar vikten av att biståndet ska gynna svenska intressen som handel och näringsliv.

I höstbudgeten satsar regeringen 800 miljoner kronor på särskilda Ukrainakreditgarantier och sammanlagt 1,2 miljarder på ett ännu inte färdigt finansieringsinstrument, något som inte svarar mot målen för bistånd och därmed svårligen kan kallas bistånd. Det finns risk för att vi går mot ett mer bundet bistånd, något som för decennier sedan avskaffades som ett både dyrt och ineffektivt bistånd. Biståndet ska inte utgå från svenska intressen utan från fattigdomsbekämpning och mottagarens behov.

Regeringen avskaffade den feministiska utrikespolitiken men säger samtidigt att jämställdhet är ett kärnvärde. Det är svårt att ta detta på allvar när regeringen minskar det ekonomiska stödet till jämställdhet och SRHR.

Risken är stor att Trump när han kommer till makten stryper all finansiering till organisationer som ens nämner familjeplanering och abort. I en tid när jämställdhet, hbtq-personers rättigheter och rätten till SRHR är under attack behöver Sverige steppa upp och agera motvikt.

Tillgången till rent vatten och grundläggande sanitet är också en viktig jämställdhetsfråga. Årligen dör över 1 miljon mödrar och nyfödda barn på grund av infektioner som är kopplade till brist på rent vatten, sanitet och hygien i samband med förlossning. Detta visar en rapport från Wateraid.

Vänsterpartiet anser att genusperspektivet ska genomsyra all biståndsverksamhet, något som saknas i reformagendan, och att hälften av biståndet ska gå till kvinnor och flickor samt att 10 procent ska öronmärkas för SRHR, sexuell reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi vet att satsningar på jämställdhet gynnar hela samhällsutvecklingen.

I över 60 år har svenska civilsamhällsorganisationer och folkrörelser spelat en central roll i biståndsarbetet. Regeringen har utarbetat en ny strategi för civilsamhället - en strategi som föregicks av stor oro och oreda när Sida sa upp ett stort antal avtal, vilket drabbade omkring 2 000 partner i 90 länder världen över som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och så vidare.

Nu har organisationer fått besked om vilka som kan söka igen, men många frågor och mycket osäkerhet kvarstår. Omläggningen hade kunnat skötas mycket bättre om till exempel ingångna avtal fått löpa tiden ut. Det har alltså inte skötts särskilt effektivt, med andra ord.

Det är även anmärkningsvärt att regeringen överger PGU, som det finns en bred politisk överenskommelse bakom. Det görs utan någon debatt. Regeringen hänvisar till Agenda 2030. Det är ett område där regeringen har gjort alltför lite.

Det är också djupt oroande att biståndet minskar eller helt dras in till några av de fattigaste och mest utsatta människorna i världen. Det handlar om länder som Kambodja, Mali, Sydsudan och Burkina Faso. De som drabbas hårdast är kvinnor och barn, som får sämre tillgång till bland annat mödra- och hälsovård.

I Kambodja jublar regimen över det indragna biståndet. Förlorarna är de modiga kvinnor och män som trots hot om fängelsestraff vågar stå upp för demokrati och fackliga och mänskliga rättigheter. Biståndet till Afghanistan har skurits ned. I Afghanistan är två tredjedelar av alla barn beroende av nödhjälp för att överleva. Det är allvarligt. Detta gör man trots att det finns organisationer på plats som kan göra skillnad och exempelvis bidra till att ge flickor en säker skolgång - organisationer som Rädda Barnen och Unicef.

I vårt närområde rasar kriget i Ukraina, och civilbefolkningen där har drabbats hårt. Självklart ska vi fortsätta att bistå det ukrainska folket på alla sätt politiskt, humanitärt och militärt. Men vi får heller inte blunda för de konflikter som pågår i andra delar av världen.

Återuppbyggnaden av Ukraina kommer att kosta enorma summor. Här måste omvärlden hitta andra lösningar än att enbart belasta biståndet.

Krig och konflikter har kraftigt ökat behoven av humanitärt stöd. Världen står inför en hungerkatastrof på flera håll. Värst är situationen i Sudan och i Gaza. Sudan är med 11 miljoner människor på flykt undan krig, våldtäkt och svält den kanske värsta humanitära katastrofen i världen just nu, enligt FN. I den här situationen måste omvärlden göra sitt yttersta för att bistå med mat, medicin och förnödenheter, bland annat genom FN-organet World Food Programme. Omvärlden måste också agera för att få slut på kriget, bland annat genom att se till att stoppa vapenleveranser till parterna. Sverige ska inte sälja vapen till länder som bidrar till konflikten.

I Gaza är situationen bortom katastrofal. 44 000 civila har dödats, varav 70 procent kvinnor och barn. Sjukhus, skolor och bostadshus är jämnade med marken, och bristen på mat är akut. Barn dör av svält i detta nu.

Självklart fördömer vi Hamas brott den 7 oktober 2023, men det rättfärdigar inte det folkmord som nu pågår i Gaza - något som också bekräftas i en rapport från Amnesty. Kriget måste få ett slut, och jag är glad att Sverige i FN äntligen röstade för ett permanent eldupphör. Det räcker dock inte med ord. Nu måste Sverige verka för sanktioner mot Israel och börja med att stoppa associeringsavtalet mellan EU och Israel. Det måste kosta att begå krigsbrott.

I skuggan av Gaza har förtrycket och förföljelsen av palestinier kraftigt förvärrats på Västbanken. Över 50 palestinska samhällen har förstörts, och befolkningen har tvingats bort med våld av aggressiva bosättare med aktivt eller passivt stöd av israelisk polis och militär. Samtidigt har 41 illegala israeliska bosättningar tillkommit, enligt den israeliska människorättsorganisationen Kerem Navot. Det kommer att behövas ett omfattande bistånd till Palestina under lång tid.

I den här svåra situationen väljer regeringen att vidta helt felaktiga åtgärder, som att avveckla strategin för Palestina, strypa stödet till palestinska organisationer som jobbar för mänskliga rättigheter samt dra in stödet till det viktiga följeslagarprogrammet. Stödet till organisationer som jobbar för demokrati är i dag viktigare än någonsin. Biståndet till Palestina måste i stället öka, särskilt det stöd som går till organisationer som jobbar för fred, demokrati, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter. Den särskilda strategin måste återinföras.

Jordens resurser är i dag extremt ojämlikt fördelade - mellan klasser, mellan rika och fattiga länder och mellan kvinnor och män. Världens rika människor har orsakat klimatkrisen och har fortfarande störst negativ påverkan på klimatet. Men det är utvecklingsländerna som kommer att få bära 75-80 procent av klimatkrisens skador och kostnader, enligt Världsbanken. De rika länderna måste därför öka stödet till de fattiga länderna för att möta klimatbehoven. I det arbetet är det viktigt att inkludera urfolk och lokalsamhällen samt att stötta miljöförsvarare, som i dag är bland de mest utsatta människorättsförsvararna.

Det räcker dock inte med bistånd för att möta klimatutmaningarna, utan här måste betydligt mer resurser avsättas. Bistånd kan inte lösa alla världens utmaningar men kan bidra till en positiv utveckling om det används rätt. För en verklig och långsiktig förändring krävs att de ohållbara skuldbördorna hanteras och att åtgärder vidtas för att få till rättvisa skattesystem och stoppa den globala kapital- och skatteflykten. Varje år förlorar utvecklingsländer mer pengar på grund av företags skatteflykt än vad de får i bistånd - pengar som behövs för satsningar på exempelvis skolor och sjukvård.

Med det tackar jag för ordet och önskar talmannen, kammarkansliet, utrikesutskottets kansli och mina kära kollegor i utskottet en god jul och ett gott nytt år.

(Applåder)