Fru talman! Vi kommer inte att komma överens här. Jag tror att vi har lite olika syn på vilka insatser som är bäst för att minska bosättarvåldet.

Men jag vill lyfta fram en annan fråga som har varit uppe i debatten, och den gäller effektiviteten kring biståndet. En del av oss i utrikesutskottet var i New York i början av hösten och träffade flertalet FN-organ där. Någonting som var väldigt talande från flera av dem var att de får fler och fler mandat och att det är fler och fler saker som de ska göra men att de har mindre och mindre pengar. Och dessa pengar är ofta öronmärkta utifrån vissa projekt.

Samtidigt vet vi att kärnstöd till en hel del av dessa organisationer ibland är det som är allra mest effektivt. Det gör att dessa stora organisationer kan vara snabbfotade, att de kan förflytta sina positioner, att de kan samordna och så vidare. Vi har sett det när den fullständiga invasionen av Ukraina skedde. Då var UNDP där väldigt snabbt och styrde upp saker och ting. Vi såg det i Afghanistan när talibanerna tog över. Då var UNDP en av få organisationer som var kvar över huvud taget. Vi ser ungefär samma sak i Syrien nu. Snabba omvärldshändelser gör att det krävs att en del av dessa stora organisationer har tillräckligt mycket pengar för att kunna vara väldigt effektiva och väldigt flexibla.

Samtidigt ser vi att den svenska regeringen tar bort allt stöd från en av de största organisationerna, Unaids. Det blir ett minskat stöd till UN Women och ett minskat stöd till UN Peacebuilding Fund, UNFPA och även till UNDP, samtidigt som regeringen säger sig vilja öka effektiviteten i biståndet.

Jag undrar därför: Hur går detta egentligen ihop?