Fru talman! Ärade ledamöter! Jag vill först yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Här inne i kammaren positionerar sig alla åtta partier utifrån sin egen politik. Här inne ska man stå och använda fina ord. Man ska uppfattas som politiskt korrekt. Jag tänkte vara lite som det svenska folket, som vi representerar, och låta som det låter vid köksbordet.

Här får man höra att varenda person som kommer till Sverige vill arbeta. Det stämmer inte. Det finns många som vill arbeta, men det finns också de som inte vill arbeta. Jag kan bara titta på min släkt. Jag har en stor släkt som inte bara består av en kusin, en moster eller en faster. Det är en väldigt stor släkt, där det finns de som arbetar hårt och också de som faktiskt har utnyttjat vårt välfärdssystem på väldigt många olika sätt.

Det finns, och fanns, väldigt tydliga incitament till att det inte är värt att gå till jobbet. Varför ska jag jobba 160 timmar i månaden om det gör 500 kronors skillnad i plånboken?

Vi kan ta min mor som exempel. Hon är en av de personer som, i likhet med hur ledamoten Serkan Köse beskrev sina föräldrar, arbetat hårt. Hon fastnade i Arbetsförmedlingens insatser och åtgärder på 90-talet. Hon pratar nio språk och har en akademisk utbildning, men det var så Sverige såg ut. I dag är det mycket enklare att få ett arbete i Sverige än det var på 90talet.

Min mor visste inte bättre. Hon hade inga kontakter, men hon lärde sig språket. Hon jobbade som lokalvårdare och jobbade extra som undersköterska och på äldreboende. Hon slet hårt, men när hon gick i pension för fyra år sedan och fick se sitt pensionsbesked frågade hon sig om det hade varit värt att försöka jobba ihjäl ryggen och kroppen. Hon har väninnor som har 300-400 kronor mindre i pension men som knappt har jobbat en enda timme i det här landet. Det är så det ser ut.

Låt oss vara ärliga! Det är jättefint att stå här i kammaren och prata om mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen som vi skrev på 1951 och tilläggsprotokollet från 1967 - men hur ser det ut där ute för vanligt folk?

Fru talman! Det är slut på det kravlösa Sverige. Riktig integrationspolitik handlar om att den som vill integrera sig ska kunna integrera sig, och att det ska det vara konsekvenser från dag ett för den som inte vill integrera sig - dag ett! Vi har så pass stora diasporor i Sverige att många invandrare som kommer till Sverige känner att det är frivilligt om man vill integrera sig eller inte.

Jag kan ta ett annat exempel. På ett julbord för två veckor sedan pratade jag med en gammal vän som är arabisktalande - jag ska inte peka ut någon etnicitet, utan vi tar ett stort språk. Han växte upp i Skärholmen, och jag frågade honom varför han flyttade därifrån. Han svarade att han inte vill att hans barn ska prata arabiska i skolan. Det är så pass många arabisktalande i området att det pratas mer arabiska än svenska vart de än går i Skärholmens centrum eller i skolan. Men det är det svenska språket vi lär oss på i den svenska skolan.

Det är inget fel med att lära sig sitt modersmål, men om man inte lär sig det språk man ska lära sig och göra sin kunskapsinhämtning på är det klart att eleverna kommer att sitta som frågetecken i klassrummen. Det säger sig självt att de inte kommer att kunna söka den utbildning de vill, och det säger sig självt att de inte kommer att stå till arbetsmarknadens förfogande.

Integration har i Sverige varit ett fint ord för ett gäng akademiker, som kan skriva väldigt fina texter på kanslisvenska, att slå sig för bröstet med. Resultatet ser vi i våra förorter, där vi ser andra generationens invandrare som knappt pratar språket. Därtill finns det en gangsterrap och gangsterkultur som suger in dem via sociala medier. Sedan kliar sig alla i huvudet och tänker: "Jag har en budget som jag måste lägga fram en gång per år. Jag satsar lite på en kolumn - det kommer att låta jättebra, så då kan jag lura svenska folket att det blir jättebra." Nej! Så här har vi hållit på i 30 års tid.

Fru talman! Det är slut med det här. Det är inte längre rasism att ställa krav på kunskaper i svenska språket. Det är en plikt att lära sig. Vill du bli en del av Sverige ska du lära dig att prata svenska, punkt slut. Det har ingenting med rasism att göra, utan det handlar om att vi ska kunna förstå varandra.

Vi ställer alltså krav på språkkunskaper, exempelvis godkänt kunskapsprov i sfi. Du ska inte kunna gå till klassrummet och bara sitta där, få närvaro och gå hem och plocka ut bidrag; du ska lära dig svenska språket. Det ska finnas en tidsbegränsning - en deadline.

Språkförskola för barnen är att göra dem en tjänst. Vi kompenserar för det språkbortfall de lever med i hemmet.

Krav på egenförsörjning vid permanent uppehållstillstånd och svenskt medborgarskap handlar om att du måste kunna försörja dig själv och din egen familj.

Kvalificering till välfärden handlar om att du inte ska ha samma rätt till välfärd dag ett som den skattebetalare som år efter år har pyntat in till den gemensamma försäkringen.

Med skärpta krav på anhöriginvandring säger vi: Om du vill ta hit en anhörig måste du, inte din granne, kunna försörja personen. Det är inte min granne som har bett mig att hämta hit någon från ett annat land. Det är faktiskt ett beslut jag fattar själv. Om jag nu har bildat familj utomlands, eller om jag har kommit hit först och har en familj där hemma, måste jag kunna försörja dem.

Bidragstak innebär att det alltid ska löna sig mer att arbeta. Man ska inte kunna sitta där och räkna. Folk är inte korkade; alla har en miniräknare i telefonen, och varje människa är mån om sig själv. Därför måste det vara tydligt att den som arbetar ska veta att det är värt att gå till arbetet och att det är värt att lära sig språket. Det är svårt de första åren, men om fem sex år kommer jag att ha kommit mycket längre än den som inte gjorde någonting.

Vi behöver återvandring. Sverige har haft frivillig återvandring; det enda vi har gjort nu är att höja beloppet. Det låter här som att varenda person som har kommit till Sverige trivs här. Så är det inte. Börja umgås med fler invandrare! Börja prata med dem! Åk inte bara på ett verksamhetsbesök där ni tar ett foto och känner att ni har fått ta del av det riktiga samhället. Det finns många som inte trivs i Sverige. De kanske kom hit för att hela släkten har lämnat hemlandet och de inte har någon.

Kraftigt minskad invandring är nödvändigt. Det pratas om att minska segregationen - ja, men då måste vi också minska inflödet. Tänk er att vara den där läraren som jobbar i förorten. År efter år flödar det in elever som inte kan språket. Det är inte någon enstaka elev om året. Det talas om att resurserna måste öka - ja, vi måste öka resurserna och ställa högre krav i skolan. Vi måste få bort de låga förväntningarnas rasism. Men vi måste också minska inflödet för att ge dem som faktiskt håller på att integrera sig en chans. Det är alltid de som får stå tillbaka.

Fru talman! Jag ska avsluta, men jag överskrider min anmälda talartid lite.

Vi pratar om integration, men vi måste också våga prata om toleransen för att ta emot framöver. Det man har gjort här i kammaren är att slå dövörat till. Man har låtit politiska låsningar styra. Det gäller särskilt Socialdemokraterna, som i socialförsäkringsutskottets debatter knappt går upp i talarstolen. De låter tyst allting som regeringen lägger fram glida igenom, vilket är positivt.

Det kommer dock att komma en dag om två år då Vänsterpartiet vill ha ökade kvotflyktingar. All heder åt Vänsterpartiet; de har inte ändrat sin ståndpunkt när det kommer till invandring. Det gäller även Miljöpartiet; de står för det de tycker och kämpar för det de tycker. Det de har lovat sina väljare driver de på för i den här kammaren. Vad Centerpartiet vill vet man inte; de vill väl slakta halva budgeten. I det här utskottet pratar de om fler statliga åtgärder, men i finansutskottet vill de typ halvera budgeten. Det är nyliberalism med socialism.

Sedan har vi då Socialdemokraterna, som är ett maktparti och ska få de här tre partiernas politik att gå ihop.

Fru talman! Det blir en intressant valrörelse. Det vi gör från Tidöpartierna är dock att sätta Sverige först.