Fru talman! Biståndspolitiken är på väg åt fel håll. Regeringen har övergivit enprocentsmålet, och Sverige riskerar till och med att om några år hamna under FN:s rekommenderade nivå för utvecklade länder på 0,7 procent.

Sverige vänder blicken bort från de allra fattigaste och mest utsatta länderna i världen, till exempel Burkina Faso, Mali, Kambodja och Sydsudan. Man har avslutat det bilaterala biståndssamarbetet i länder där konflikter, extrem fattigdom, demokratisk tillbakagång och klimatförändringar slår allra hårdast.

Sverige vänder också blicken åt ett annat håll när humanitära kriser med oerhörd kraft slår mot länder som Sudan, Jemen, östra Kongo, Syrien och Myanmar.

Vi i den här riksdagen är eniga om stödet till Ukraina, men det får inte vara ett alibi för att bortse från andra kriser.

Stödet till civilsamhällets organisationer som förmedlar bistånd ut till världen har skurits ned och kastats in i en oreda av sällan skådat mått.

Regeringen bryter i den här budgeten också helt medvetet mot OECD-Dacs regler, som bestämmer vad som får räknas som bistånd. Det här underminerar Sveriges trovärdighet som biståndsgivare.

Sveriges engagemang i Guatemala ligger också i vågskålen. Guatemala är ett land där vi äntligen ser en ljusning efter år av auktoritärt styre och korruption. Folket där har valt en regering som vill bekämpa korruptionen och stärka demokratin. Att ens överväga att lämna Guatemala nu, precis när stödet behövs som mest, vore ett allvarligt misstag som jag hoppas att regeringen inte begår.

Ett annat felsteg är att regeringen alltmer låter biståndet styras av snäva svenska egenintressen i stället för av ett upplyst egenintresse. Ett upplyst egenintresse innebär att vi inser att vår säkerhet och vårt välstånd bygger på en rättvis och hållbar värld. Det handlar om att sätta de fattigaste och mest utsatta människornas behov och rättigheter som utgångspunkt och i centrum i stället för kortsiktiga svenska vinster.

Regeringen har också valt att inte fortsätta arbetet med en feministisk utrikes- och biståndspolitik, en politik som tar ett helhetsgrepp för att stärka kvinnors och flickors rättigheter och ge dem makt över sina liv och möjlighet att bidra till sina samhällen.

Biståndet behöver också bli bättre på att skydda barns rättigheter. Biståndet kan ju vara skillnaden mellan att ett barn går i skolan och att ett barn tvingas arbeta. Biståndet kan förebygga barnäktenskap, könsstympning och sexuellt våld.

Vi socialdemokrater menar att biståndet också behöver vara en kraftfull motor för att stärka arbetstagares rättigheter. Det handlar om sjysta löner, trygga arbetsvillkor och kamp mot trafficking och exploatering. Det är rättigheter som inte bara stärker individer utan också lägger grunden för mer stabila och rättvisa samhällen. Det är klart att handel och företagande är viktigt, men vi anser att regeringen bortser från arbetstagarnas perspektiv i att bygga välstånd och hållbar tillväxt.

Jag skulle kunna tala mycket längre om alla de här sakerna, men jag vill också hinna med att säga något om förändringen av biståndet till Palestina.

Innan jag går vidare vill jag tydliggöra att vi socialdemokrater i sedvanlig ordning avstår från att rösta gällande själva budgetyrkandet. Men vi yrkar bifall till våra reservationer 1 och 2 gällande nedläggningen av PGU och hur regeringen förhåller sig till OECD-Dacs regler.

Gällande Israel-Palestina har Sverige under lång tid varit en stark förespråkare internationellt för folkrätten, för mänskliga rättigheter och för en tvåstatslösning i IsraelPalestina-konflikten. Sverige har haft en balanserad hållning.

Vi socialdemokrater har fördömt Hamas fruktansvärda terrordåd den 7 oktober och samtidigt stått upp mot de folkrättsbrott som Israel har begått.

Sverige har genom åren stöttat organisationer som al-Haq, al-Mezan Center for Human Rights och Palestinian Centre for Human Rights. Det här är organisationer som dokumenterar brott mot folkrätten, mot internationell lag och mot de mänskliga rättigheterna oavsett vem som står bakom dem, om det är Israel eller palestinier.

Nu drar regeringen tillbaka stödet till de här organisationerna. Det är organisationer som har gjort ett oerhört krävande och viktigt arbete med att föra fram bevis till den internationella rättskipningen i form av ICC och ICJ. Det är kortsiktigt och historiskt ansvarslöst att dra tillbaka det stödet. Ett annat exempel är att när Sidachefen besökte Israel och Palestina under tre dagar förra veckan träffade han inga som helst palestinska organisationer.

Man drar samtidigt tillbaka stödet till organisationen Defence for Children International i Palestina, som är en systerorganisation till Rädda Barnen. Denna organisation gör det viktiga arbetet med att dokumentera och besöka palestinska barn som fängslats på Västbanken under omänskliga förhållanden. Det handlar ibland om barn så unga som 12 år. Det ska Sverige inte längre vara med och bidra till.

Man tar även bort stödet till Ekumeniska följeslagarprogrammet. Det är ett program som sedan början av 2000-talet ser till att mer än 2 000 internationella observatörer - en del faktiskt före detta riksdagsledamöter - övervakar hur civila behandlas på Västbanken. De skyddar palestinska barn på väg till skolan så att de inte ska behöva utstå trakasserier, spottas efter, misshandlas eller tvingas stanna hemma från skolan. Att försvaga eller helt ta bort stödet till det programmet är att vända de mest utsatta ryggen.

Regeringen verkar dessutom helt ha missförstått och underskattat betydelsen av stödet till UNRWA, FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar.

Fru talman! Man kan fråga sig hur regeringen kan vara så strategiskt naiv. Hur kan man undergräva Sveriges trovärdighet som en röst för folkrätt och mänskliga rättigheter på det här sättet? Det är också ett direkt hot mot Sveriges rykte som konstruktiv, balanserad aktör i den här konflikten. Att inte stå upp för ICC och ICJ, som ju är grundpelarna i internationell rättskipning, är ett svek mot Sveriges tradition. Att regeringen dessutom inte kan göra annat än mumla när frågan kommer om Netanyahu skulle gripas om han satte sin fot i Sverige är ytterligare ett tecken på detta.

Fru talman! Vi socialdemokrater är tydliga med att Sveriges bistånd ska utgå från de mest utsattas behov och rättigheter. Det rättighetsbaserade biståndet måste återställas, och Sverige behöver en politik som bygger på att vi är solidariska, bekämpar fattigdom och orättvisa och skapar möjligheter för dem som drabbas hårdast av konflikter, klimatkriser och ojämlikhet. Socialdemokraterna vill se en biståndspolitik som står upp för barns rättigheter, stärker kvinnors och flickors inflytande och arbetar för sjysta villkor för världens arbetstagare.

Vi vill återinföra en politik för global utveckling, PGU, som var den samlande kraft som gjorde att handel, klimat och bistånd tillsammans bidrog till en hållbar global utveckling. Vi står fast vid principen om ett upplyst egenintresse där vi säger att en jämlik värld är tryggare för oss alla.

Vi socialdemokrater står fast vid enprocentsmålet. Vi är stolta över att Sverige länge varit ett föredöme i världen vad gäller generositet och solidaritet, och när vi återtar regeringsmakten kommer vi stegvis att återställa enprocentsnivån.

Fru talman! Den här debatten handlar egentligen inte bara om biståndspolitik. Den handlar om vilket Sverige vi vill vara. Ska vi vara ett Sverige som står upp för rättvisa, solidaritet och internationell lag, eller ska vi vara ett Sverige som sviker när det gäller? Jag vet vilket val vi socialdemokrater gör.

(Applåder)