Fru talman! Vid den här tiden på året tror många utskott att just de har riksdagens viktigaste budgetdebatt. Alla har vi ju viktiga debatter, men inget utskott har ett ansvarsområde som lägger grunden för vårt samhälles utveckling och framtid på samma sätt som utbildningsutskottet.

Att vara lärare är Sveriges viktigaste jobb. Det politiska ledarskapet på nationell nivå behöver riktas in på att ge förskollärare, grundskollärare, ämneslärare, högskolornas adjunkter och lektorer - faktiskt alla som jobbar i svenskt utbildningsväsen och inom högre utbildning - riktigt bra förutsättningar. Det behöver man visa en tydlig vilja till när man har årets viktigaste debatt: budgetdebatten.

Nu har vi fastnat lite - det händer ibland - i vad olika partier tycker fungerar dåligt med svensk utbildning och forskning och hur man vill åtgärda problemen. Det finns en logik i det, men det gör också att det kan kännas rätt mörkt och som om vi inte är nöjda med någonting vi ser inom det här området. Jag törs inte göra mig till talesperson för alla i rummet, men jag är säker på att andra precis som jag ser fantastiska verksamheter när de gör besök på skolor runt om i landet.

Vi ska ha med oss att svensk skola på det stora hela är bra. Svensk forskning är bra. När jag träffar elevrörelsen och studentrörelsen får jag verkligen hopp om framtiden. Dessa personer har gått i svensk skola och fått de utbildningar som vi ju ganska ofta pratar om som någonting som inte håller måttet. När man undersöker vuxnas kunskaper - det handlar om stora undersökningar av svenskars kunskaper - står de sig väl i internationella jämförelser. Men det betyder inte på något sätt att det finns utrymme att vila eller luta sig tillbaka, för mönstret går igen när det gäller bristande likvärdighet.

Regeringen redovisar mål för skolan som vi känner igen. De handlar om att utveckla kunskaper och värden och om att förmedla och förankra respekt för mänskliga värden och de grundläggande demokratiska värderingar det svenska samhället vilar på. I den politiska inriktningen ser jag dock något annat som väcker frågor om vart regeringen är på väg.

Regeringen skriver om att återupprätta en svensk kunskapsskola och gå tillbaka till grunderna. För mig är det trots allt lite oklart vad man menar. Det gör att jag blir osäker på om jag har gått i den svenska kunskapsskolan eller i någon annan skola. Det står att man vill tillbaka till faktakunskaper och färdigheter som att läsa, skriva och räkna. Jag ser dock inte det som något steg tillbaka utan som ett fokus som svenska regeringar har haft under ganska lång tid. Kunskap beskrivs sedan länge som något som kommer till uttryck på flera sätt: fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Jag undrar hur långt tillbaka man vill gå och till vad.

Fru talman! Mitt bekymmer är att regeringen oroar sig för resultaten i de internationella undersökningarna som Pisa och Pirls men inte verkar reagera lika kraftfullt på det många andra ser: den bristande likvärdigheten. När det kommer undersökningar av de ungas digitala kompetens och färdigheter, alltså att hantera digital information, som ni ju vet att vi gör som samhällsmedborgare redan i unga år, är man inte lika bekymrad. Inte heller när det gäller den kompetensen är likvärdigheten tillräcklig.

Svenska ungdomar är omgivna av tekniska prylar. Det handlar inte om att ha tillgång till sådana utan om att man behöver undervisning av lärare även på det här kunskapsområdet.

Jag tycker att det är bra att regeringen lägger mer pengar på det vi kallar anslag 1:15. Det är ett anslag som den rödgröna regeringen införde för att motarbeta den bristande likvärdigheten i svensk skola och som nuvarande regering behåller och inte minst satsar på, även om det såklart är lite mindre än vad Miljöpartiet och en del andra oppositionspartier vill satsa. Förra året ändrades anslagets namn. Det hette Statligt stöd för stärkt likvärdighet och kunskapsutveckling, men förra året ströks ordet likvärdighet ur anslagets namn. Det skulle enligt skolminister Lotta Edholm ses som något symboliskt, och inriktningen skulle inte ändras.

Som ni märkte i det tidigare replikskiftet kunde Fredrik Malm prata väldigt mycket om bristerna hos Miljöpartiet under den tid som stödet infördes. Det skulle vara ett stöd för både likvärdighet och kunskap.

Fru talman! Låt oss lämna historielektionen och fokusera på vad som händer nu. Sedan i september behöver man inte redovisa hur pengarna man använder stärker likvärdigheten. Nu när Fredrik Malm har hunnit googla kanske han kan ta replik på mig och svara på frågan vi inte fick svar på tidigare, nämligen varför Liberalerna släpper fokus på åtgärderna för att öka likvärdigheten. Vi ser ju uppenbarligen bristande likvärdighet som ett problem i svensk skola.

Miljöpartiet gör satsningar i budgetförslaget på statligt stöd för kunskap och likvärdighet. Vi vill också satsa på förskolan - bland annat minskade barngrupper och ökad likvärdighet - komvux, fritis, frukost i skolan och stärkt elevhälsa. Det är en del av allt det svensk skola behöver, men inte allt. Vad behöver då svensk skola? Det handlar inte om magi, utan det är sådant som finns inom räckhåll. Det som behövs för att kunskapsresultaten ska öka, för att arbetsmiljön för medarbetare och elever ska förbättras och för att skolan ska bli en arbetsplats som fler drömmer om att jobba på är att man gör de investeringar som krävs - och där är regeringen inte beredd att prioritera.

Fru talman! Jag behöver också i det här anförandet beröra Miljöpartiets budgetförslag vad gäller högre utbildning och forskning. Vid en snabb titt på anslagstabellerna är skillnaderna rätt tydliga. Det är huvudsakligen Miljöpartiet som ger lärosäten mer pengar för utbildning på grundnivå och avancerad nivå samt för forskarutbildning och forskning. Vi i Miljöpartiet visar att vi ser några av de hinder som lärosätena beskriver för oss och vidtar åtgärder som borde ha vidtagits långt tidigare.

Vi har inte kompenserat för långvariga neddragningar, men vi har ändå påbörjat en resa där vi tar bort det som kallas produktivitetsavdraget. Lärosätenas budgetar har under flera decennier osthyvlats genom produktivitetsavdraget. En konsekvens är att svenska lärosäten ligger nära botten när man jämför undervisningstid med andra länder i Europa. Vi vill att studenterna även vid högre utbildning ska träffa skickliga lärare och forskare under sin utbildningstid. Vi tror att det gör skillnad.

Grunden för excellent forskning läggs inte i de vetenskapliga akademierna, som instiftats av gamla kungar. Den läggs i förskolan, grundskolan, gymnasiet och runt om på lärosäten i hela landet. Det är hela utbildningsvägen och hela forskarsamhället som lägger grunden för kommande Nobelpris.

Det här med att Liberalerna har styrt Utbildningsdepartementet i två år är intressant. Man skulle kunna tro att det skulle innebära stärkt akademisk frihet, fokus på bildning och forskning och att studenter får mer tid med skickliga lärare och forskare. Men det är inte det vi ser. Förra året gjordes dessutom en extra besparing på de statliga lärosätena, och produktivitetsavdraget är fortfarande kvar. Var är reformerna och pengarna som ska göra högre utbildning och forskning till en drivande kraft både i klimatomställningen, som vi som samhälle måste göra, och i ett socialt hållbart samhälle?

Regeringen genomför nu utredningar som kommer från den tidigare regeringens tid. Det är bra. De bemannade skolbiblioteken och fokus på läromedel av hög kvalitet är sådant som jag ser fram emot att se i skolorna. Det kommer ett pärlband av utredningar till regeringen från olika utredningar under det här riksdagsåret. Vi får väl se i vilket skick förslagen kommer till riksdagen efter regeringens beredning.

Under Nobelveckan kom också regeringens forskningsproposition, som vi ska hantera här i kammaren efter jul. Precis som många andra tar jag mig an den bit för bit, men hittills förvånas jag över det ensidiga fokuset på excellens utan att bygga bredd och på ökad statlig styrning av forskning i kombination med ökad frånvaro av forskare i de beslutande rummen.

Fru talman! Miljöpartiet deltar inte i beslutet om statsbudgeten av det enkla skälet att vi i vår fullt ut finansierade budget lägger mer än 5 miljarder mer på utbildning och forskning än regeringen gör. Jag hänvisar därför till Miljöpartiets särskilda yttrande där vi prioriterar förskola, skola, högre utbildning och forskning i högre grad än regeringen gör.

(Applåder)