Herr talman! Tack igen, Per-Arne Håkansson, för frågor och resonemang här!

Vi har begravningsavgiften, och den heter avgift för att den ska motsvara kostnader för att vi ska ha ett välfungerande och värdigt begravningsväsen i Sverige. Vi har, precis som Per-Arne Håkansson pekar på, också länsstyrelser som ska övervaka detta. Vi har även valda ombud som ska stå för medborgarnas insyn och vara deras representanter i det här sammanhanget för att säkerställa att avgifterna är skäliga i förhållande till den verksamhet som bedrivs. Det är ett system som jag tycker i allt väsentligt fungerar och som är värt att värna.

Men som jag också sa finns det många frågeställningar. Även om vi har ett system som i allt väsentligt fungerar väl finns det alltid skäl att fundera på att följa frågan. Finns det olika saker som skulle behöva hanteras bättre? Jag utesluter inte det.

Samtidigt konstaterar jag att det finns en liten brist på kapacitet. När det gäller utredningar finns det också mycket akuta åtgärder som måste genomföras i Sverige, inte minst kring kriminella gäng och annat, för att få fram lagstiftning för att trycka tillbaka dem som hotar vårt samhälle.

De här frågorna är viktiga. Jag kommer att följa dem, och jag utesluter inte åtgärder längre fram. Men jag kan inte här i dag säga att vi kommer att tillsätta en utredning eller motsvarande.

Jag ser delvis samma problem och bekymmer som Per-Arne Håkansson gör, inte minst i fråga om tiden. Jag tycker att det är ett bekymmer. Jag tycker också att vi som samhälle behöver reflektera över hur vi hanterar den typen av situationer. Är det inte något som håller på att gå förlorat när vi inte klarar av att prioritera och få ihop våra almanackor för att kunna begrava en närstående inom rimlig tid? Det är en diskussion som vi behöver ha och som man inte nödvändigtvis kommer åt enbart med lagstiftning.

Vi behöver diskutera begravningar för vad de är. Begravningen är en oerhört viktig sak i vårt samhälle som hjälper människor att hantera en av livets allra svåraste situationer - när någon nära, någon vän, någon arbetskamrat eller någon livskamrat lämnar oss. Jag välkomnar en sådan diskussion. Jag välkomnar att Per-Arne Håkansson bidrar till den. Och jag ser att det är något vi behöver, både i de enskilda fallen och på ett mer generellt plan.

Vi behöver fundera på hur vår infrastruktur ser ut för de existentiella frågorna. Vilket utrymme får de i vårt samhälle? Vilken plats får de i vårt samhälle? Det finns all anledning att reflektera kring det.