Herr talman! Det första jag vill göra är att tacka infrastrukturministern för att han är här i dag och tar den här debatten. Vi var många som redan i januari, efter det stora kaoset på E22:an, önskade delta i debatten om den interpellation som min kollega Adrian Magnusson hade lämnat in för att prata om situationen. Den interpellationen lämnades dock över till ett annat statsråd, så det är trevligt att få chansen i dag.

Det är nämligen så, herr talman, att vi nu i ännu en debatt måste prata om den situation som gång på gång riskerar att uppstå på E22:an när vintern gör entré. I januari satt tusentals människor fast i upp till ett dygn. Människor frös, människor var utan mat och vatten och människor oroade sig för sina liv. Senast nu i november upplevde vi en repris av den händelsen, även om det tack och lov inte blev lika kaotiskt. Det var en mildare variant då det inte var ett lika stort snökaos. Men även denna gång rörde det sig om människor som inte kunde ta sig till och från jobbet, om barn som blev kvar i skolor och om en total avsaknad av information.

För många är E22:an inte bara en väg utan den enda möjlighet de har att få vardagen att gå ihop. I Skåne - och framför allt i de östra delarna, som jag bland annat representerar - existerar knappt järnvägen. Bilen är det enda alternativet för att ta sig till och från jobbet, skolan och fritidsaktiviteter och för att ta sig till familj och vänner, och när E22:an korkar igen blir vardagen omöjlig.

Precis som jag nämnde i debatten för snart ett år sedan kan en regering såklart inte påverka vädret, men det här handlar om så mycket mer än bara vädret. Vi har ett system där snöröjningen är en tjänst på en marknad som uppenbarligen inte fungerar. Vi vet också att underhållet inte prioriteras, och vi vet att allt färre plogbilar ska täcka större områden än tidigare. Konsekvensen av detta blir ju förödande.

En bärgare som arbetade under den senaste krisen på E22:an nu i november beskrev underhållet som en katastrof, och det stämmer tyvärr. Kaoset visar tydligt att marknaden inte kan hantera samhällets behov när det verkligen gäller.

Ministern nämnde i sitt svar att det är viktigt att människor planerar sina resor, och självklart är det så. Men för många är det en lyx de inte kan unna sig. I dessa ekonomiskt tuffa tider måste vi förstå att långt ifrån alla människor har lyxen att kunna jobba hemifrån. Människor måste kunna ta sig till jobbet, framför allt om de ska kunna betala dyra elräkningar, sätta mat på bordet och köpa julklappar till sina barn. Människor har inte alltid lyxen att kunna stanna hemma från jobbet.

Därför vill jag fråga statsrådet Andreas Carlson: När tänker regeringen säkerställa att både vägunderhållet och snöröjningen är en funktion där tillförlitligheten sätts i första rummet? Vi kan nämligen inte fortsätta som det är nu. Vägarna måste fungera oavsett väder.