Herr talman! Tack, Jakob Forssmed, för svaret och resonemanget om de här frågorna!

En aspekt som nämndes är de ekonomiska förutsättningarna. Beroende på vilken kommun eller församling man tillhör kan prisskillnaderna variera ganska avsevärt. Jag tog nyligen del av en rapport med titeln Det kostar på att dö, som tankesmedjan Tiden har gett ut. De har tittat på de här avgifterna och visar på skillnader över landet. Slutsatsen i rapporten var att vi inte kan sägas vara lika inför döden.

Kostnaderna som uppstår kan handla om transportmöjligheter, infrastruktur och en rad olika aspekter. Men till det kommer avgifter för begravningsceremoni, bouppteckning och sådant. Där är det viktigt att det är seriösa aktörer som agerar på marknaden.

Begravningsavgiften går till att erbjuda allmänna begravningsplatser för alla som bor i Sverige. Den är som bekant inte kopplad till den egna begravningen, utan det handlar om sådant som lokaler för förvaring, kremering, transporter och gravplats eller motsvarande på allmän begravningsplats i 25 år. Utifrån den enskildes perspektiv kan jag också hänvisa till en rapport från riksdagens utredningstjänst om att ungefär 40 000 kronor betalas in i begravningsavgift per person och liv.

Vi har sju länsstyrelser som har rätt att inspektera verksamheter och som på begäran får ta del av upplysningar och annat material som behövs. De ansvarar också för att lämna tillstånd, till den som vill, att sprida ut aska på annan plats än avsedd begravningsplats.

Vi saknar dock en övergripande tillsynsmyndighet i landet. Det har efterfrågats, inte minst av begravningsbyråerna själva. Man vill i alla fall uppmärksamma oss på att det är möjligt för vem som helst att starta en begravningsbyrå. Det är den egna branschkännedomen och branschen själv som skapar godkännande.

Den senaste större begravningsutredningsutredningen genomfördes vad jag förstår 2008/2009. Där tog man upp frågor om begravningsombudens roll, tiden mellan dödsfall och gravsättning eller kremering och alternativa begravningsmetoder, som Forssmed nämnde här. Sedan dess har samhället genomgått en hel del förändringar som nog också har bäring på begravningsfrågorna.

Jakob Forssmed var inne på tiden mellan dödsfall och gravsättning eller kremering. Maxtiden är en månad. Jag antar att han är väl informerad om att snittet i Sverige ligger runt 25 dagar. Och det är en notering som tycks öka för varje år. I våra nordiska grannländer tar det runt tio dagar, enligt de uppgifter jag har fått. En rad samfund har förvisso snabbare processer.

Sverige är, enligt uppgift, det land i världen där det tar längst tid innan begravning av avlidna sker. Kroppen ligger i kyl på bårhuset tills de anhöriga kontaktar en begravningsbyrå. Det kan ibland ta upp till en vecka. Man bör ha i åtanke att förruttnelse börjar snabbt även i en kyl.

Det finns alltså anledning, som jag ser det, att följa upp också dessa frågor och se vad vi kan göra för att kanske åstadkomma förbättringar och skapa möjligheter för att öka förtroendet i detta.

I tidningen Dagen kunde vi också läsa att polis måste sättas in vid begravningsceremonier som rör kriminella gäng. Hat och hot kan förekomma mot människor som utför verksamheterna.

Bedömer Jakob Forssmed att dessa frågeställningar är något som behöver finnas med om en översyn sker?