Herr talman! Jag vill först rikta ett stort tack till Per-Arne Håkansson för interpellationen och för att han lyfter de här frågorna.

Begravningar är oerhört viktiga för människan. Sättet de genomförs på påverkar våra möjligheter att hantera livet. Jag tror att vi är många som kan vittna om att när någon nära dör händer det någonting i rummet. Det blir en annan klang i livet. Rummet kan kännas mindre eller större. Det kan nästan kännas som att det blir fysiska förändringar i ens liv när det händer. Där spelar begravningarna, vilket många vittnar om, en stor roll för hur man upplever det. Var det värdigt? Var det sätt jag fick ta avsked på rimligt och bra? Det gäller både när dödsfallet sker stilla och när det sker plötsligt, dramatiskt och helt oväntat.

För detta behöver vi ha en väldigt bra ordning, och i allt väsentligt har vi det. Det är min uppfattning. Det är många aktörer som sköter sig alldeles utmärkt och som har lång erfarenhet. Per-Arne beskriver det väl själv. Det finns ett slags infrastruktur kring detta. Det finns en lång erfarenhet av hur vi möter människor i de här situationerna och hur vi hanterar detta på ett värdigt sätt, som i allt väsentligt också följs av de aktörer som är involverade.

Icke desto mindre finns det också stora problem här. Jag tycker ibland att begravningsverksamheten blir ett slags spegelbild av samhället. Vi ser till exempel att många begravs i ensamhet, helt utan ceremoni. Vi fick ett nyord för några år sedan: direktare. Det är den stora andel svenskar som varje år begravs utan någon nära anhörig, någon vän eller någon alls närvarande. De är direktare. Det är ingen som finns där. Det är förstås sorgligt.

En annan sak som Per-Arne Håkansson pekar på är att rent kriminella aktörer ibland agerar för att helt enkelt sko sig på människor i en utsatt situation. De bedriver inte en seriös verksamhet, och det måste vi naturligtvis agera mot med kraft. Framför allt är det rättsvårdande myndigheter som behöver agera när man på olika sätt tillskansar sig medel på felaktiga grunder.

Per-Arne Håkansson sa att detta är oreglerat. Så är det inte. Det finns först och främst en begravningslag som reglerar själva begravningsverksamheten. Det är inte begravningsbyråernas verksamhet i första hand utan, precis som Per-Arne Håkansson beskriver, något som Svenska kyrkan, Stockholms stad och Tranås kommun gör.

Men det är inte så att begravningsbyråer är oreglerade. De lyder till exempel under konsumentlagar, som min statsrådskollega Erik Slottner har att hantera. Vi för naturligtvis samtal. Jag har samtalat med honom om de här frågorna och om vikten av att det hanteras på ett bra sätt.

Med det sagt utesluter jag inte att vi kan behöva vidta olika typer av åtgärder och se över vissa frågor. Jag ser själv med oro på att tiden mellan dödsfall och begravning hela tiden tycks bli längre, trots att vi har försökt korta den för att få en rimlig hantering. Där tycker jag att det finns etiska problem som vi behöver adressera på olika sätt.

Vad gäller Svenska kyrkan och begravningsverksamheten har jag manat Svenska kyrkan till varsamhet här. Man har sina ceremoniella och diakonala roller i förhållande till många medborgare i Sverige. Men i större delen av Sverige har man också ett ansvar för begravningsverksamheten, och det ska man inte blanda ihop med begravningsbyråverksamhet, om det inte finns väldigt starka skäl för det.

Det är några sådana frågor som det säkert finns anledning att diskutera vidare.