Fru talman! Tack, ledamoten Emma Nohrén, för frågan! Det är jättebra att få diskutera detta, för det har ju varit en ganska stor fråga sedan utredarens förslag kom. Som jag sa i mitt anförande kom det även andra förslag, bland mycket annat om att ta hand om viltskador och ge investeringsstöd, men det här blev den stora frågan.

Vi lyssnade till utredaren Elisabeth Nilsson när hon besökte utskottet i onsdags. Hon var väldigt tydlig med att huvudproblemet handlar om att försöka se konkurrensen i världen. De svenska bönderna får inte ut samma ekonomi som sina kollegor runt om i Europa.

I förra debatten hade vi exemplet Norrland, där mjölkgård efter mjölkgård tyvärr har lagts ned. Och det är inte bara där – det har under en väldigt lång tid varit så att man slutar med sina mjölkgårdar. Det handlar om lönsamhet och konkurrenskraft.

Det här är ett förslag för att försöka komma till rätta med detta. Naturligtvis kan vi prata om historien, om hur Astrid Lindgren fick det här i present och om hur det såg ut på gårdarna då. Men vi måste ju se hur det ser ut i dag.

Jag vet själv hur det var. Min pappa var mjölkbonde. Vi tog in korna på hösten, och så stod de uppbundna fram till våren. Då släppte vi ut dem, och det var ett väldigt spring. Så såg det ut på den tiden.

Nu är det inte så. Vi som sitter i utskottet vet att det är en helt annan tid. Nu byggs det fria, fina stallar där korna själva väljer att gå fram och tillbaka. Det är viktigt att lyfta fram det, tycker jag. Det är en ny tid för svenska mjölkbönder, och vi måste kunna lita på att de vet vad som är bäst för korna.