Herr talman! Jag vill börja med att tacka Hanna Gunnarsson för den konstruktiva ansats Vänsterpartiet haft i både försvarsutskottet och utrikesutskottet – och inte minst det sammansatta försvars- och utrikesutskottet – när vi behandlat den här propositionen, trots sitt initiala motstånd mot att Sverige skulle gå med i Nato.

Det är också viktigt att adressera det som Hanna Gunnarsson tar upp i sitt anförande och som är grunden för Vänsterpartiets reservation i betänkandet, nämligen frågan om att samla en gemensam styrka genom att bidra till alliansen – men att göra det på ett haltande vis. Tanken med Nato är ju både avskräckning och försvar. Som jag uppfattar det vill Vänsterpartiet bidra i full utsträckning till försvarsdelen men stå utanför avskräckningsdelen som inte minst handlar om icke-konventionell avskräckning, alltså möjligheten att avskräcka potentiella antagonister genom kärnvapenplanering.

Vänsterpartiet hänvisar till Danmark och Norge som i en annan tid och ett annat sammanhang gjorde unilaterala deklarationer om att inte basera kärnvapen på sina territorier eller öva med sådana. De har dock inga förbehåll. Frågan är vilket alternativ Vänsterpartiet vill se till den kanske allra viktigaste formen av avskräckning om de inte vill att Natos kärnvapenplanering och kärnvapenövning ska fungera. Det är ju detta som till syvende och sist kommer att hålla antagonister som Ryssland stången. Viker vi här kommer avskräckningen att halta betänkligt.