Fru talman! De exempel på åtgärder som Anna-Caren Sätherberg räknade upp har ju en gemensam nämnare, nämligen att de går via politiken – visserligen lokalt, vilket kanske är bättre än centralt; det beror på vilket perspektiv man intar.

Det handlar om klassisk socialdemokrati. Man samlar in pengar för att sedan pytsa ut dem. Så kan man vilja ha det, men man kan också ha en annan åsikt, nämligen att detta åtminstone måste kompletteras med att man skapar förutsättningar för förändring underifrån, på bygdens villkor.

När det gäller detta med bränslepriserna säger Anna-Caren Sätherberg att storstadsborna drar nytta av det och att prissänkningarna inte är riktade till glesbygdskommunerna. Men ju mer man åker, desto mer nytta har man av ett lägre bränslepris och desto mer plågas man av ett högt bränslepris. Det blir alltså med automatik en målinriktning mot dem som har det värst.

När man frågar folk vad som är det bästa vi kan göra för landsbygden får man ibland höra – jag har hört det mer än en gång: Låt landsbygden vara i fred! Låt den vara i fred från bestämmelser, regler, detaljregleringar och höga skatter. Man vill ha en möjlighet att själv skapa sina livsförutsättningar.