Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Det har hänt mycket under dessa 24 år, som tur är, även om vi skulle önska mycket mer. Den policy som Nato antog i somras är verkligen en viktig del i detta. Den som läser policyn kan konstatera den feministiska utrikespolitikens påverkan. Den lanserades först i den här kammaren för strax över tio år sedan. Den har sedan har spridit sig bland världsledarna, och det har nu blivit ett helt nätverk av regeringar.

Den lyfts också fram i policyn. Man hänvisar till att för att utveckla agendan för kvinnor, fred och säkerhet ska man genomföra möten med bland annat feminist foreign policy leadership. Det är en del av policyn, vilket vi såklart tycker är otroligt glädjande. Men vi kan konstatera att Sverige tyvärr inte längre tillhör den gruppen. Det är en grupp bestående av länder som Kanada, Frankrike, Spanien, Tyskland och andra drivande Natoländer som verkligen driver på för att detta ska utvecklas.

Jag misstänker att utrikesministern och regeringen inte tänker ompröva sin tidigare ståndpunkt om den feministiska utrikespolitiken och om att vara en del av det nätverk som nu tillsammans agerar för att vi ska röra oss framåt när det kommer till kvinnors situation i kris och konflikt.

Min fråga är: På vilket sätt tänker utrikesministern driva på för att agendan både utvecklas och verkställs inom Nato när man väljer att stå utanför det nätverket?