Fru talman! Utgiftsområde 21 Energi är rubriken för denna debatt. Riksdagen har genom sitt beslut den 27 november 2024 fastslagit att de samlade utgifterna för utgiftsområde 21 Energi inte får överstiga de dryga 6,6 miljarder kronor under 2025 som budgeten avser. Eftersom Vänsterpartiets förslag till anslag inom utgiftsområdet ligger över den nivån kan jag inte reservera mig till förmån för vårt förslag. Det budgetalternativ jag står bakom bör ses som en helhet. Jag väljer därför att avstå från ställningstagande under denna del av budgetberedningen. I stället redovisar jag min uppfattning i ett särskilt yttrande i betänkandet.

Klimatkrisen är akut, och det krävs en snabb omställning för att Sverige ska kunna minska utsläppen. Det mål jag anser bör vara vägledande är 100 procent förnybar energiförsörjning. Detta kräver bland annat en snabb utbyggnad av den förnybara svenska elproduktionen. Det budgetalternativ för utgiftsområde 21 som jag hade ställt mig bakom i detta andra steg av budgetberedningen hade inneburit en betydligt offensivare energipolitik än vad regeringen föreslår. De förnybara energikällorna hade getts företräde framför regeringens oresonligt dyra och flerdimensionellt riskfyllda kärnkraftsfokus. Kärnkraftssatsningar bromsar inte bara omställningen till förnybar energiproduktion. Det saknas tydligen även investerare, då regeringen i anslaget öronmärker 400 miljarder till kreditgarantier till kärnkraftsutbyggnad.

För att få fart på utbyggnaden av den förnybara kraftproduktionen anser jag att det behövs bättre incitament för vindkraft både på land och till havs. Jag förordar möjligheter att gynna de kommuner där vindkraft byggs liksom även de närboende. Det handlar om omfattande resursförstärkningar för stöd till lokal förnybar elproduktion och särskilda satsningar på havsbaserade vindkraftsprojekt. Jag ser för övrigt gärna att det offentliga genom ett statligt bolag tar kontroll över sådan samhällsviktig verksamhet som kommande havsvindsprojekt kan anses utgöra.

I takt med att den förnybara kraftproduktionen byggs ut är det även nödvändigt att kraftöverföringskapaciteten stärks. Jag anser att det bör avsättas medel för omfattande investeringar i såväl överföringskapacitet mellan norr och söder som utbyggnad av elnät för att det ska vara möjligt att ansluta mer förnybar kraftproduktion och därmed även underlätta klimatomställningen.

Fru talman! Jag kan inte för denna värld förstå hur regeringen tänker. Man är beredd att ge garantier på flera hundra miljarder för ett kraftslag. Men när det handlar om att staten skulle stå för anslutningen för havsvind är det alldeles för dyrt. Och så pratar man om teknikneutralitet. Snacka om mytomani!

Den gröna omställning som pågår just nu och som har behov av att accelerera behöver besked från regeringen. Kommer det att finnas billig, konkurrenskraftig el i svenska ledningar 2030? Regeringen är svaret skyldig. Industrin är beredd att göra rätt, och transportsektorn behöver ställa om. Men det enda som kommer från regeringen är: Kärnkraft!

Någon kan ha dålig hörsel, någon annan dålig syn. Någon är kanske inte den snabbaste på att förstå samband. Men den här regeringen lyckas få samtliga handikapp med sig. Det är Sveriges konkurrenskraft och arbetstillfällen som står på spel. När ska regeringen vakna?

Jag är dessutom övertygad om att den kraftfulla utbyggnad som krävs görs bäst i offentlig regi. I sammanhanget vill jag även peka på att elnätsbolagens orimliga avgiftshöjningar på en monopolmarknad talar för att det bör införas ett tak på dessa avgifter och även för att det finns goda skäl att förstatliga delar och inte bara transmissionsnätet.

Fru talman! Nu när vi debatterar är priset söder om Dalälven i medel över dygnet 3,50 kronor per kilowattimme och toppar på 8 kronor per kilowattimme, medan jag hemma kan få samma produkt för 14 öre eller 11 öre per kilowattimme. Då måste jag fråga mig: Är det rimligt?

Det handlar om Sverigepriser eller Bekenmodellen har jag lyft fram otaliga gånger i talarstolen, och även med ministern här i dag. Det krävs ett femte prisområde för exportelen. Det måste prissättas på ett annat sätt.

Jag har försökt debattera detta med energiministern nyligen. Där blev det återigen ganska klart att regeringen inte vill stå på konsumenternas sida. Nej, man pratar hellre om mat till barn och om hur jag och Vänsterpartiet driver fantasilösningar.

Andreas Cervenka skrev i går i Aftonbladet: Är det någon som driver med oss? Den frågan är verkligen berättigad. Nej, det är bara sanningen. Vi har en regering som tittar på när svenska elkonsumenter betalar oskäliga elpriser framför allt i södra Sverige på grund av en havererad prissättningsmodell som låter kontinentens misslyckanden smitta av sig till Sverige. Cervenka gjorde en illustration i artikeln. Det är som att Malmöbor skulle betala 3 700 kronor för en liter mjölk och Sundsvallsborna en tjuga.

Fru talman! Om inte detta väcker reaktioner, vad behövs för att människor ska reagera? EU:s våta dröm om en gemensam elmarknad där samma pris ska råda torde få lite frågetecken då vi i Sverige med våra egna fyra prisområden har en prisskillnad på 184 gånger eller 1 800 procent som det var i går. I dag är den på 8 000 procent; jag vet inte.

Skribenter och opinionsbildare börjar vakna nu när priserna skenar. Man skriver att politiken inte har vaknat och inte prioriterar det. Det stämmer i den mån att än så länge är det bara Vänsterpartiet som med en åsnas envishet driver frågan att det inte är rimligt att en samhällsviktig funktion som elproduktion prissätts på ett dysfunktionellt sätt som gör att konsumenter betalar överpriser på vår egenproducerade el.

Fru talman! Det jag hoppas på nu är att svenska folket ska reagera. Det är inte för att jag och Vänsterpartiet är de enda som driver frågan, utan för att det är så sjukt att företag och hushåll betalar överpriser på något livsnödvändigt när det kan finnas lösningar som råder bot på den enorma kapitalöverföring som pågår.

Att man prissätter guld och mineraler med en marginalprissättning i världen må hända. Men att man prissätter en livsnödvändig produkt som svenskarna, industrin och vår konkurrenskraft behöver på samma sätt visar att vi politiker har missat någonting.