Herr talman! Det är såklart tråkigt att ledamoten blir bekymrad när han läser Vänsterpartiets partiprogram, men det kanske också är logiskt. Vi är med i olika partier som står ganska långt ifrån varandra. Det visar att vi trots denna enighet i försvarspolitiken ändå har skillnader mellan oss. Det är väldigt bra för väljarna att se.

Jag tror att många som arbetar med försvars- och utrikespolitik i dag förundras och förvånas när de tittar tillbaka på hur Sverige har agerat de senaste 20–25 åren och ser hur våra kollegor då resonerade. Det är alltid lätt att sitta med facit i hand, men så här i efterhand skulle vi nog ha lyssnat mer på vad de baltiska länderna sa, både då och i närtid, i stället för att göra den stora nedläggning vi gjorde på 2000-talet när vi pausade värnplikten med mera.

För Vänsterpartiet är Nato en militär allians som kanske inte i första hand handlar om solidaritet och att tänka på andra. Det är precis det vi menar att ett defensivt samarbete skulle kunna handla om, där vi gemensamt bygger hela vårt totalförsvar – allt från att se till att befolkningarna har välfärd och att vi har sammanhållning i samhället för att minska konflikter till att vi kan försvara vårt land, arbeta mot klimatkrisen och göra allt vi behöver göra för att stärka vår säkerhet tillsammans.

Vi tror att det stödet till de baltiska länderna och deras stöd till oss i ett sådant defensivt samarbete skulle kunna fungera bra i stället för att ha den militära allians som Nato innebär.

Men nu är vi med i Nato, herr talman. Då får vi agera så gott vi kan utifrån de förutsättningar vi har.