Herr talman! Jag vill inleda mitt inlägg med en enkel övning som, med hjälp av några siffror, sammanfattar den splittring som råder mellan de fyra oppositionspartierna.

Jag börjar med Centerpartiets ambitioner inom det utgiftsområde vi berör i denna debatt. För år 2025 vill Centerpartiet spara 760 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag. Socialdemokraterna å sin sida vill spendera ungefär lika mycket som regeringen. Differensen - plus 2 promille - ligger praktiskt taget inom felmarginalen.

Till skillnad från dessa två partier, som vill spendera mindre än eller lika mycket som regeringen, har vi två utpräglat populistiska partier som är ytterst frikostiga med andras pengar, det vill säga med dagens och morgondagens skattebetalares pengar. Därför kan dessa partier lova både det ena och det andra, ty deras spenderbyxor verkar ha outtömliga fickor.

Miljöpartiet vill spendera 3,8 miljarder mer än regeringen, vilket är hela 16 gånger mer än vad Socialdemokraterna vill spendera. Detta betyder givetvis inte att miljöpartisterna är mer godhjärtade än andra, utan det betyder att deras sätt att hantera såväl andras pengar som statsfinanserna präglas av en påfallande ansvarslöshet och en total brist på förståelse för följderna av de egna förslagen. Här är det verkligen på sin plats att utropa att vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Miljöpartisternas frikostighet är dock ingenting i jämförelse med det parti som slår alla rekord vad gäller både förståelseunderskottet och generositeten med andras pengar, nämligen Vänsterpartiet. Vänsterpartisterna vill spendera 16 miljarder mer än vad regeringen föreslår inom budgetområde 10. Det är fyra gånger mer än miljöpartisterna och 69 gånger mer än Socialdemokraterna, för att inte tala om skillnaden gentemot det sparsamma Centerpartiet, med vars hjälp de drömmer om att få bli en del av en framtida regering.

Så ser det ut på vänsterkanten - så disparat är synen på socialpolitiken och statsfinanserna bland oppositionspartierna.

Herr talman! Som en berömd nationalekonom brukade påpeka: Det finns inga gratisluncher. Än mindre finns det några gratis festmiddagar som de som Miljöpartiet och Vänsterpartiet lovar att bjuda svenska folket till, såväl inom det budgetområde vi diskuterar nu som inom de flesta andra. Det är givetvis dagens skattebetalare och kommande generationer som får betala för populisternas kalas.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Därför föreslår dessa partier en kombination av stora skattehöjningar och en snabb skuldsättning, som i Miljöpartiets fall uppgår till sammanlagt 457 miljarder kronor för perioden 2025-2027. Vänsterpartiet vill givetvis ha ännu mer skatter och en skuldsättning som totalt hamnar på drygt 522 miljarder kronor för dessa tre år. Det är notan för dessa partiers generositet med andras pengar. Det är vad Socialdemokraternas tilltänkta samarbetspartier lovar.

Herr talman! Det finns en annan viktig aspekt som är värd att uppmärksamma i detta sammanhang. Det regelverk som utformar våra sociala försäkringar, och de attityder som påverkar dess utnyttjande, har en avgörande betydelse för viljan att arbeta mer och bidra till den gemensamma välfärden kontra viljan att leva på bidrag och konsumera välfärdens resurser. För att kunna ha en hållbar välfärd är det absolut nödvändigt att driva en konsekvent arbetslinje som är helt skild från den bidragslinje som präglar våra populistiska partier. Det är vad Sveriges historia under de senaste decennierna med all tydlighet lär oss angående sjuk- och aktivitetsförsäkringens utveckling.

Låt mig därför blicka tillbaka till den tid då det svenska ohälsotalet låg bland de högsta i världen och beröra hur denna svenska sjuka kurerades genom stramare socialförsäkringsregler och en mindre tillåtande attityd gällande socialförsäkringarnas utnyttjande.

År 2002 publicerade tre experter på området en rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi som hette just Den svenska sjukan.

I rapporten konstaterade man bland annat att år 2001 hade Sverige den högsta sjukfrånvaron av åtta jämförbara länder. När man analyserade en längre tidsperiod kunde man konstatera exempelvis att vårt land hade en sjukfrånvaro som var ungefär tre gånger högre än den tyska.

Det fanns inga demografiska eller andra strukturella variabler som kunde förklara en så stor differens. Det var i regelverket och inte minst i attityderna som en mer tillfredsställande förklaring till de observerade skillnaderna kunde hittas.

På den tiden upplevde Sverige inte bara en hög sjukfrånvaro utan också en formlig explosion gällande förtidspensioneringen, som var ett enkelt men bedrägligt sätt att hyfsa till arbetsmarknadsstatistiken.

År 2005 kulminerade den svenska sjukan sett till antalet personer som uppbar sjuk- eller aktivitetsersättning, som förtidspensioneringen hette från och med 2003. Då var det nästan 10 procent av arbetskraften eller drygt 554 000 personer som hade sjuk- eller aktivitetsersättning.

År 2022, 17 år senare, hade dessa siffror mer än halverats. Ohälsotalet har givetvis följt samma utveckling och gått ned från en topp på drygt 43 förlorade nettoarbetsdagar per sysselsatt person under första halvan av 00talet till 22,2 dagar år 2023.

Herr talman! Hur kunde denna mirakulösa läkning av den svenska sjukan ske? Kan en generell förbättring av våra levnads- och arbetsvillkor, vårt hälsoläge eller vår demografiska utveckling förklara detta? Det kan det inte, åtminstone inte på något substantiellt sätt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ekonomisk trygghet vid sjukdom och funktionsnedsättning

Det var viktiga regeländringar och en förändrad attityd som var dunderkurens hemlighet. Den borgerliga alliansregeringen som tillträdde den 6 oktober 2006 spelade en avgörande roll i detta sammanhang.

Det var framför allt två reformer som var centrala.

Den första var jobbskatteavdraget, som infördes 2007 och förstärktes i fyra omgångar mellan 2008 och 2014. Det var en fundamental åtgärd i syfte att göra det mer lönsamt att arbeta i jämförelse med att få andra ersättningar eller bidrag. Enligt uppskattningar från Finansdepartementet och Konjunkturinstitutet bidrog jobbskatteavdraget till en sysselsättningsökning på uppåt 120 000 personer.

Den andra viktiga reformen var införandet av rehabiliteringskedjan den 1 juli 2008. Den innebar att den sjukskrivnes arbetsförmåga och rätt till sjukpenning kontrollerades vid bestämda tidsgränser.

I sinom tid fick denna banbrytande reform stark kritik såväl från fackligt håll som från vänsteroppositionen, men i dag är den en omistlig del av vårt socialförsäkringssystem lika mycket som jobbskatteavdraget har blivit en bestående reform som den socialdemokratiskt ledda regeringen 2014-2022 inte vågade avskaffa.

Det var så den svenska sjukan kurerades, men den skulle med all säkerhet återuppstå om exempelvis Vänsterpartiets förslag om bland annat avskaffad karensdag och höjt tak i sjukersättningen skulle antas. Det är precis så man förstör den gemensamma välfärdens långsiktiga grund och hållbarhet. Som sagt: Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser.

Herr talman! Jag vill slutligen yrka bifall till utskottets förslag. Det är en konsekvent fortsättning av arbetslinjen som tillsammans med andra viktiga åtgärder, exempelvis förstärkningen av jobbskatteavdraget och avskaffandet av dess nedtrappning för de högsta arbetsinkomsterna, ger bra förutsättningar för ett Sverige som blir både rikare och tryggare.

(Applåder)