Fru talman! Jag ska återkomma till den fråga som jag till viss del har ställt tidigare. Den gäller faktumet att socialdemokratin lyfter fram att man satsar på både väg och järnväg.

I de handlingar som finns för det här betänkandet framgår det tydligt att man flyttar pengar från vägunderhåll till järnvägsunderhåll. Det gör man då oaktat det faktum att med nuvarande organisation och nuvarande situation - vi vet givetvis inte hur det ser ut om tolv år, men vi måste ändå planera för någon form av fast verklighet - skulle Trafikverket helt enkelt inte kunna äta upp de pengarna. Det är ju inte så att 45 miljarder bara ligger, utan de ska fördelas över de tolv åren. Det skulle innebära att man redan 2026, 2027, 2028 får mer resurser till järnvägen än man kan göra slut på.

Där undrar jag hur socialdemokratin egentligen tänker, för det man lämnade efter sig som arv var ju en plan som faktiskt resulterade i att underhållet av väg blivit sämre under de senaste åren. Vi försöker återhämta det.

Den andra frågan som jag skulle vilja ställa gäller något som förvånar mig lite mer. Det är den här kommentaren att vi har för många aktörer på spåret.

Det avregleringen har resulterat i är, enligt Trafikverkets uppgifter, att från 1990 fram till 2023 ökade trafiken på järnväg från 14 miljoner människor till 23 miljoner människor. Det är alltså en ökning på 71 procent, och det beror helt enkelt på att man har fler operatörer. Det är fler som använder banan.

Det här har å andra sidan gjort att banan utsätts för ett hårdare tryck. Det är därför vi i den plan som finns här vill återskapa pengar till att rusta upp järnväg men även bygga nya spår.

Hur ser man på miljönyttan som faktiskt har uppstått när fler åker tåg?