Fru talman! Ja, det är ju verkligen tiotusenkronorsfrågan i svensk hälso- och sjukvårdsdebatt, och jag tror att vi alla ska vara ödmjuka nog att säga att ingen har svaret fullt ut.

Det är utmanande. Vi ser att vi har stora regionala skillnader. Jag tror inte att lösningen är så enkel som att alla skillnader skulle försvinna över en natt om man bara ändrade huvudmannaskap. Om vi zoomar in på enskilda regioner kan vi också se att det finns stora skillnader inom regioner - mellan olika mottagningar på olika sjukhus, mellan olika kommuner och rent av mellan olika stadsdelar. Det är alltså en fråga som är komplex.

En viktig förklaring till de regionala skillnaderna är dock kompetensförsörjning - att vissa regioner och vissa delar av vårt land har svårare än andra att attrahera och behålla välutbildad vårdpersonal. Därför tycker jag att det är viktigt att staten försöker ta ett större ansvar för kompetensförsörjningen, och som jag nämnde är bland annat den nationella kompetensförsörjningsplanen ett led i det, liksom de budgetsatsningar vi gör.

Det pågår också ett arbete som jag har förmånen att få delta i inom Vårdansvarskommittén, där jag ändå uppfattar att samtliga åtta partier i Sveriges riksdag ser att det nog finns en poäng i att staten tar ett större ansvar. Det behöver inte nödvändigtvis handla om att staten ska vara huvudman för allting, men staten behöver styra i större utsträckning inom vissa områden - och kanske vara tydligare och starkare inom vissa områden.

Samtidigt tror jag att det finns en poäng med att staten ibland tar ett kliv tillbaka. I mina samtal med regionpolitiker blir det ofta uppenbart att de upplever att de träffas av en hagelsvärm av styrsignaler från staten. Jag tror att vi ibland hade tjänat på att faktiskt tydliggöra statens styrning och jobba mer med kvalitetsuppföljning och att se till att patienterna får den vård som är lagstadgad i Sverige.