Fru talman! Vi lever i en tid då de geopolitiska spänningarna ökar och polariseringen i världen tilltar. Det är en utveckling som i någon mening har pågått under mer än ett decennium. Det kanske tydligaste tecknet på att vi fått ett nytt säkerhetspolitiskt läge i Europa, och inte minst i vårt närområde, blev annekteringen av Krim för snart elva år sedan.
Redan då tog vi i Sverige viktiga steg för att förstärka vår försvarsförmåga. Sedan dess har vår beredskap och kapacitet – inte minst den militära – förstärkts väsentligt. Arbetet har skett i bred samsyn när det gäller försvarsbeslut och försvarsberedning, vilket har varit viktigt för Sverige och en tydlig signal till omgivningen.
Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina blev det också en snabb uppslutning bakom ansökan om medlemskap i Nato. Detta beslut har höjt Sveriges säkerhet och manifesterar nu att Sverige inte står ensamt vid ett angrepp. Allt detta har varit nödvändigt och viktigt.
Rysslands agerande under det senaste decenniet visar att vi nu har att göra med ett auktoritärt och alltmer aggressivt styre som inte tvekar att i både ord och handling utmana den regelbaserade världsordningen. Invasionen av och den fruktansvärda krigföringen i Ukraina är i denna mening bara ett av många bevis för att vi nu har ett allvarligt hot mot vår demokrati, våra värderingar och vårt sätt att leva. Vi ser det också i påverkanskampanjer i sociala medier, i understödjandet av terrorgrupper världen över och i hybridoperationer i syfte att destabilisera och skapa oro.
Utöver det försämrade säkerhetspolitiska läget i vårt närområde kan vi konstatera att den geopolitiska utvecklingen blir alltmer komplex och dyster. Det finns en osäkerhet gällande USA:s säkerhetspolitiska vägval efter presidentvalet, en eskalerande konflikt i Mellanöstern – inte minst efter den senaste utvecklingen i Syrien – och ett alltmer spänt läge i Sydkinesiska sjön. Detta sker samtidigt som multilaterala arenor, som FN, undergrävs och de internationella handelssystemen utmanas.
Här hemma har LVU-kampanjen, koranbränningar och utspel om att riva moskéer lett till en försämrad säkerhetssituation. Förra året höjde Säpo terrorhotnivån. Det råder knappast något tvivel om att det vi ser är kampanjer i syfte att genomdriva ökad oro och rädsla i vårt land för att öka polariseringen och undergräva tilliten i samhället. Vi ser en liknande utveckling i andra europeiska länder.
I en sådan omvärld är bred uppslutning kring vår säkerhetspolitik helt avgörande. Här har vi haft bred samsyn och bra samarbete när det gäller våra säkerhetspolitiska vägval och inte minst behovet av förstärkt militär förmåga. Men när det gäller hela totalförsvarets uppbyggnad och inte minst civilsamhällets motståndskraft finns det en hel del frågetecken kring regeringens och Sverigedemokraternas prioriteringar. Det är bland annat det jag väljer att ta upp i dagens anförande.
Det gäller civilförsvarets uppbyggnad. Det gäller kommunernas och regionernas förutsättningar att genomföra den ambitionshöjning som vi alla ser är nödvändig. Men det gäller också arbetet med att stärka vårt samlade totalförsvar, för det krävs ett starkt samhälle som investerar för att öka vår krisberedskap och motståndskraft – och här återstår mycket att göra.
Vi socialdemokrater har lyft upp fyra olika områden – jag är övertygad om att försvarsministern har hört om dem i tidigare debatter – som borde vara självklara delar i den säkerhetspolitiska strategin, som regeringen dessvärre utformade ensidigt, men också i en diskussion om vad som är vårt samlade totalförsvar. Det handlar självklart om stark militär förmåga. Men det handlar också om att ha ett Sverige som fungerar och håller ihop och ett robust försvar mot desinformation och andra hybridhot.
Låt mig börja med det självklara: vår militära förmåga. Vi ska ha ett starkt folkförsvar – av svenska folket och för svenska folket. Det handlar om att stärka vår militära förmåga men också om att säkra svensk försvarsindustri, för Sveriges skull men också för att säkra ett robust och långsiktigt stöd till Ukraina.
Vår vision är också att Sverige tillsammans med övriga nordiska och baltiska länder ska kunna ta ansvar för försvaret av vår del av Europa genom ett djupt och nära försvarssamarbete. Som medlem av Nato har vi nu större möjligheter än tidigare att få inflytande i frågor som handlar om europeisk och transatlantisk säkerhet.
Samtidigt är det viktigt att understryka att det är ett försvarssamarbete. Sverige och övriga Norden utgör inte något hot mot någon, men vi är fast beslutna att försvara vår territoriella integritet, vår demokrati och vårt oberoende.
Därför ser inte vi något behov av permanenta Natobaser på svenskt territorium, och vi anser att det är viktigt att vårt Natomedlemskap inte bidrar till ökad kärnvapenspridning. Det är också därför vi säger nej till kärnvapen på svensk mark.
Dessa ställningstaganden markerar vi i reservationer som jag nu yrkar bifall till. Det är reservationerna nummer 6 och nummer 11.
Vi ser det också som helt avgörande att Ukraina ska kunna räkna med ett långsiktigt stöd från Sverige, inte minst i en tid då USA:s framtida engagemang kan komma att förändras. De stödpaket från framför allt USA och EU som vi gemensamt genomfört har varit för Ukrainas överlevnad. Men med ett USA som tvekar blir det desto viktigare att vi markerar vikten av ett långsiktigt stöd från Europa och inte minst Sverige, såväl militärt som humanitärt och ekonomiskt. Det har vi också en reservation om i betänkandet.
Vår andra prioritering handlar om att ett starkt totalförsvar förutsätter att man kan lita på samhällsviktiga funktioner. Vi måste ha en stark och väl fungerande sjukvård, ett fungerande järnvägssystem och ett robust elsystem. Men här går utvecklingen i motsatt riktning.
Sjukvården fungerar inte riktigt bra ens i fredstid. Tusentals sägs just nu upp, och kraftiga besparingar görs på sjukvården i hela landet. Trots att statsminister Ulf Kristersson för inte så länge sedan sa att inga ska sägas upp ser vi en helt annan utveckling i sjukvården i Sverige – i fredstid.
På samma sätt ser vi att läkemedelsförsörjningen nu uppvisar stora brister. Det rapporteras regelbundet om svårigheter att tillgodose ens de mest grundläggande läkemedelsbehoven för människor – i fredstid.
Var avregleringen och privatiseringen av apoteken och läkemedelsförsörjningen verkligen så smart? Från ett gemensamt system med samhällsansvar har vi gått till en oligopolmarknad där ingen håller lager, där ingen tar samhällsansvar och där dessutom servicen försämras inte minst i stora delar av vår glesbygd och landsbygd.
När det gäller sjukvården och läkemedelsförsörjningen är det uppenbart att vi behöver stärka det gemensamma ansvaret för dessa viktiga funktioner i totalförsvaret. Öka statsbidragen till kommuner och regioner! Se till att säkra tillgången till läkemedel i hela landet!
Det andra området är järnvägen. Det är självklart att jag väljer att ta upp detta.
Det är klart att järnvägen har stor betydelse för hela landet. Det vet vi, men det gäller inte minst i beredskapstider för trupp- och materielförflyttning och för livsmedels- och råvaruförsörjning. Men här ser vi hur de satsningar som vi gjorde i regeringsställning nu byts till neddragningar, sänkta ambitionsnivåer och minskat underhåll.
Under vår regeringstid fattade vi historiska beslut om att öka kapaciteten i järnvägssystemet. Vi ökade järnvägsunderhållet med närmare 50 procent och tog fram förslag om att förstatliga delar av järnvägsunderhållet. Just nu är ju allt järnvägsunderhåll i Sverige helt och hållet privatiserat på en oligopolmarknad. Trafikverket har inga egna resurser.
Här behöver man tänka annorlunda. Här behöver man också tänka ur ett totalförsvarsperspektiv. Regeringen borde fullfölja de satsningar som den förra regeringen gjorde på att öka kapaciteten, säkra ett väl fungerande järnvägssystem och inte minst säkerställa att vi har samhälleligt inflytande över järnvägsunderhållet – och det brådskar.
För att hjälpa regeringen på traven har vi också visat på konstruktivitet och plockat fram ett lite mer konkret förslag, som jag såg till att vi utredde under vår regeringstid, det vill säga att påskynda bygget av Malmbanan och dubbelspår. Vi skulle kunna göra det med lånefinansiering som möts med höjda banavgifter för att finansiera kapitalkostnaderna. På det sättet skulle man mycket snabbare få en väl fungerande malmbana, vilket är helt avgörande inte bara för svensk exportindustri utan faktiskt också för Sveriges försvar och totalförsvar.
Avslutningsvis har vi energisystemet, när jag ändå nämner våra totala beredskapsförutsättningar. Här har regeringens ensidiga fokusering på kärnkraft skapat både kort- och långsiktiga utmaningar i energipolitiken. De motstridiga besked vi fått har skapat svårigheter för energimarknadens aktörer att veta vilka investeringar de vågar göra. Effekten blir att det inte görs några investeringar, vare sig i vindkraft eller i solkraft eller för den delen i kärnkraft.
Sverige har en historia med god kraftförsörjning. Vi har exporterat mer el än hela Danmark förbrukar. Men för att bibehålla vår försörjning och upprätthålla vår egen energiberedskap måste vi skapa förutsägbarhet och långsiktighet.
Sjukvården, järnvägen och energiförsörjningen är tre områden där vi borde ha ett totalförsvarsperspektiv men där vi ser att regeringen har gjort andra vägval av partipolitiska skäl i stället för den breda samsyn som vi annars har när det gäller försvaret och vår militära förmåga. Här borde regeringen tänka om och säkerställa att det är hela Sveriges behov, även på områdena energi, sjukvård och infrastruktur, som avgör vår försvarsförmåga. Se bara hur otroligt bra Ukraina har klarat sig tack vare just den förmågan!
Se och lär också av Ukrainas erfarenheter av att ha ett starkt civilsamhälle! Det är klart att inga försvarsåtgärder i världen räcker om befolkningen tappar tilltron och om tilliten brister. Ukrainas styrka under de här åren har varit ett starkt civilsamhälle där tilliten mellan människor ökar.
I senaste Forskning & Framsteg finns en forskarkommentar från överstelöjtnant David Bergman med rubriken ”Relationer är viktigare än konservförråd”. Med det menar han att beredskapsskapande inte bara handlar om att själv kunna möta krigets utmaningar med försvar eller förråd. Det handlar också om att skapa relationer och ett starkt civilsamhälle.
I dag gör vi motsatsen i Sverige. I dag rustar Föreningssverige ned. En tredjedel av studieförbundens anslag skärs bort. Lokaler för körer och musikverksamhet och pensionärsverksamhet läggs ned. Det är fel inriktning om vi vill bygga ett starkt samhälle i dess rätta bemärkelse. Tänk om även här!
Fru talman! Det sista område jag tänker ta upp när det handlar om ett starkt totalförsvar är försvaret mot desinformation och andra hybridhot. Vi lever ju i en tid då proryska aktörer, högerextrema och religiösa extremister arbetar aktivt för att underminera Sveriges och Europas sammanhållning. Då behöver vi vara proaktiva med att förebygga, identifiera och motarbeta desinformation och andra hybridhot.
Detta ställer krav på oss alla – faktiskt även på oss här – att inte aningslöst sprida vidare rykten utan säkerställa fakta, granska och ställa den självklara frågan: Kan det här verkligen vara sant?
Här görs många insatser. Vi i utrikesutskottet besökte nyligen SVT, som visade sina särskilda insatser för att granska och avslöja fake news. Måtte vi i riksdagen, regeringen och våra partier vara lika noggranna framöver, för vi har också ett ansvar för att agera med trovärdiga fakta och inte sprida myter och osäkerhet om Sverige eller vår försvarsförmåga!
Ett starkt totalförsvar kan inte ha ensidigt fokus på vår militära förmåga utan måste också fokusera på sjukvård, järnväg, energiförsörjning och ett starkt civilsamhälle och framför allt säkerställa att vi motarbetar desinformation och påverkanskampanjer. Vi har ett starkt försvar, men vi ska även ha ett starkt samhälle.