Fru talman! I allvarstider har Sverige naturligtvis ögonen på sig. Man tittar på om Sverige är ett land som lyckas samla sig eller om vi fastnar i inrikespolitiska låsningar. Jag vill verkligen tacka Försvarsberedningen och riksdagens partier för ett mycket konstruktivt samarbete. Det gäller även Emma Berginger personligen, då jag vet att hon är engagerad i detta. Att hitta de breda lösningarna och överenskommelserna är en styrka i allvarstider.

När det gäller Emma Bergingers fråga framgår det av propositionen att Sverige har för avsikt att även fortsatt delta i internationella insatser. Det är viktigt av flera olika skäl; det är naturligtvis viktigt i arbetet med att bidra till internationell fred och säkerhet, och det är även viktigt i arbetet med att stötta organisationer som vi lägger stort värde vid.

Det som har gjort att vi inte har haft någon större förbandsinsats under de senaste åren – egentligen sedan Minusma – är att vi har sett ett kraftigt försämrat säkerhetspolitiskt omvärldsläge i närområdet, vilket har gjort att vi varit tvungna att dimensionera och inrikta en del av vår försvarsverksamhet på närområdet snarare än på internationella insatser. Då tänker jag framför allt på att vi behövde få ut den mekaniserade bataljonen till Lettland, vilket är ett rätt stort åtagande, i kombination med att vi genomför rätt omfattande utbildningsinsatser för ukrainska soldater. Det har vi gjort och kommer att göra i Sverige, och vi har gjort det i Litauen, Storbritannien och Tyskland.

De insatserna är alltså också viktiga, men återigen: Det framgår klart och tydligt av propositionen att regeringens ambition är att vi fortsatt ska kunna göra förbandsinsatser. Det finns skäl för regeringen att återkomma till riksdagen när vi har möjlighet att börja genomföra det.