Fru talman! Jag kan konstatera att Nato är en konsensusorganisation. Det gör att alla beslut fattas i konsensus, vilket ofta skapar enorm press på de mindre länderna från de stora ländernas sida. De stora länderna kan också sätta väldigt stor agens på vad som står på agendan.

Det svenska Nato-medlemskapet innebar att vi blev av med nationellt självbestämmande och rådighet över ett område där vi tidigare själva kunnat besluta om vår politik. Det ledde också till en stor trovärdighet i att bidra till fred och nedrustning globalt och Stockholmsinitiativet.

Det är intressant att Kerstin Lundgren nu tror att man i den konsensusorganisationen från svensk sida skulle kunna göra en enorm påverkan och förändra dess inriktning. Jag har väldigt svårt att se framför mig att det kommer att hända.

Jag ser inte heller att vi i Pål Jonsson har en försvarsminister som säger att han har haft höga ambitioner när han har klivit in på något sätt på NPG:s möten och att Sverige nu har en väldigt tydlig linje.

Jag tror snarare att det kommer att leda till att Sverige accepterar och legitimerar både kärnvapeninnehavet och eventuell användning av kärnvapen.

Jag tycker att det är fel väg att gå. Det har jag påpekat många gånger. Jag tycker att andra partier behöver fundera kring hur vi kan höja trösklarna för att kärnvapen används i vårt namn. Det handlar om hur vi kan minska riskerna för att det kommer krav på kärnvapen på svenskt territorium.

Det finns inga sådana krav i dag. Jag är väl medveten om det. Men vi har ingen form av lagstiftning som hindrar det. Vi har ingenting inskrivet i DCA-avtalet som hindrar det. Det är den typen av saker som gör mig väldigt oroad över det läge vi nu befinner oss i.