Fru talman! I Sveriges riksdag fattar vi försvarsbeslut vart femte år för att peka ut den säkerhetspolitiska linjen och göra försvarspolitiska avvägningar. Det görs efter ett gediget arbete och analys, framför allt i Försvarsberedningen. Men denna gång är det bara fyra år sedan vi fattade det senaste beslutet. Det beror på det allvarliga säkerhetspolitiska läget globalt och i vårt närområde, vilket kräver att de politiska processerna snabbare leder till nya beslut och inriktningar.

I huvudsak är vi överens. Det finns en bred enighet kring huvuddragen i försvarsbeslutet. Det är väl förankrat, och det finns en stor acceptans och förståelse för den inriktning Sverige nu tar sett till det oroliga läget i vår omvärld. Vi skulle vilja leva i en mer fredlig värld, men tyvärr visar det stora antalet konflikter globalt att verkligheten ser annorlunda ut nu.

Det är dock inte nu omsvängningen i svensk politik sker. Dagens beslut är snarare en fortsättning på en lång räcka beslut fattade under det senaste decenniet. Sedan jag kom in i riksdagen för tio år sedan har vi fattat beslut om att återinföra värnplikten och även få den att omfatta kvinnor så att hela befolkningen är delaktig i att försvara Sverige. Vi har startat nya regementen, införskaffat ny materiel och stärkt våra internationella samarbeten. Vi har flyttat hem diskussionen om säkerhetspolitik till Sverige och till vårt närområde. Det är stor skillnad mot till exempel försvarsbeslutet 2005 som innebar nedläggningar av viktiga regementen och fokus på internationella insatser i USA:s ledband.

På tal om USA lär valet av Donald Trump som president göra världen väldigt skakig fram till nästa försvarsbeslut. Nu sitter auktoritära, fascistiska och högerkonservativa som ledare vid makten i flera av världens större länder, såväl i diktaturer som i demokratier. Det skapar en global utveckling som går bakåt snarare än framåt, där fattigdomen ökar och konflikterna blir fler samtidigt som klimatfrågan inte tas på allvar utan försvinner bort från dagordningen. Dessa ledare saknar svar på våra globala problem. De har i stället fokus på sig själva och sina egenintressen.

Vad ska Sverige göra i detta läge? Trots att krigen rasar och människor varje dag dör av både bomber och svält måste vi hålla fast vid vårt övergripande mål och starka önskan om fred på jorden och frihet för alla människor. Den internationella folkrätten, baserad på FN-stadgan, och det arbete som görs inom FN, OSSE, Europarådet och andra organisationer som arbetar för fred, utveckling och frihet är grundläggande för att världen ska kunna utvecklas åt rätt håll. Vi behöver arbeta för att stärka efterlevnaden av folkrätten i hela världen.

En annan negativ global utveckling är att antalet konflikter ökar. Det pågår 59 väpnade konflikter över hela världen. Det är det högsta antalet konflikter någonsin sedan statistiken började registreras av Uppsala universitet 1946, det vill säga efter andra världskriget.

Vi pratar mycket om Ukraina och folkmordet i Gaza, men faktum är att konflikter också påverkar 57 andra platser. Samtidigt har den svenska regeringen sågat sönder det svenska biståndet. Stora neddragningar har gjorts av Sveriges stöd till utvecklingsbistånd, fred och säkerhet, men inga analyser har kommit från regeringen om vilka konsekvenser det får för vår säkerhet. Vad är konsekvenserna för Sveriges säkerhet när ni drar ned biståndet?

Vänsterpartiet var emot att Sverige gick med i Nato. Vi krävde en folkomröstning för att befolkningen skulle få säga sitt. Vi ser med oro på hur Sverige kan komma att bli en del av krig och konflikter som vi själva inte har valt. Det ökar inte säkerheten för vare sig svenska medborgare eller vår omvärld.

Natomedlemskapet är dock en verklighet nu, och mycket av det svenska försvarets verksamhet kommer att ha en koppling till Nato. Det är av största betydelse att Sverige även framöver, trots medlemskapet i Nato, agerar självständigt i utrikes- och säkerhetspolitiken, bestämmer över utvecklingen av vårt eget försvar samt gör egna analyser och ställningstaganden med en levande och folklig debatt.

Den debatten kommer Vänsterpartiet att vara en del av med tydliga förslag och åsikter om hur Sverige bör agera. Vi är tydliga med att det är med likasinnade stater i vårt närområde som vi bäst kan göra skillnad och bidra till ökad säkerhet. Det är genom att ha ett brett perspektiv på säkerhet med totalförsvar för resiliens och motståndskraft som vårt närområde blir säkrare.

Vi var tydligt emot DCA-avtalet med USA. Med Trump som president i USA kräver vi nu av regeringen att det blir en minimal implementering, och vi kommer noga att följa konsekvenserna av avtalet.

Vi har varnat för riskerna med att Sverige tystnar i sin kritik av den krympande demokratin i Turkiet. Vi kan konstatera att en utredare så sent som i förra veckan föreslog att vapenexport till Turkiet ska bli enklare. Så här lägger sig Sverige platt.

Nu har vi akut fått Syrien på vårt bord. Vi vet att Turkiet finns bakom HTS, oavsett vad de själva säger. Nu är det viktigt att Sverige gör skillnad på att vara Natomedlem och på att stå upp för demokrati i Syrien.

Vi kommer att bevaka riksdagens inflytande i Nato. Natomedlemskapet kommer att innebära en förändring av Sveriges beslutsprocess för totalförsvarets inriktning, då Natos planering inte är synkroniserad med Sveriges. Planering och beslut om det svenska totalförsvarets inriktning görs i dag i långa processer med Försvarsberedningen, där alla partier deltar i diskussionerna. På så sätt får vi ett totalförsvar med en riktig och viktig demokratisk förankring. Detta får inte försvinna i och med Natomedlemskapet. Regeringen har ett stort ansvar för att inte hamna i otakt med Nato men också för att partierna fortfarande får vara med i diskussionerna i ett tidigt skede.

Fru talman! Vårt stöd till Ukraina är omfattande, både politiskt och ekonomiskt. I få andra länder uppvisas samma tydliga enighet mellan de politiska partierna i stödet till Ukraina. Oavsett hur utvecklingen nu blir i kriget måste vårt stöd till Ukraina bestå. Krig ska bli fred. Fred ska ske på det ukrainska folkets villkor. Det är dess intresse vi ska stödja.

Vänsterpartiet presenterar i sin följdmotion flera förslag på vad Sverige och EU kan göra. Vi behöver öka den internationella närvaron i Ukraina. En FN-ledd insats på gränsen mellan Belarus och Ukraina skulle kunna verka fredsfrämjande i relationen mellan dessa länder. Samtidigt skulle insatsen ha en avkylande effekt på eventuella ryska planer på att använda belarusiskt territorium för attacker mot Ukraina. En insats skulle också kunna avlasta Ukrainas försvarsmakt. Att få till en fredsfrämjande insats med Ryssland i FN:s säkerhetsråd är sannerligen inte enkelt. Men regeringen borde ges i uppdrag att utreda möjligheterna att föreslå en FN-ledd insats i Ukraina.

Valet av Donald Trump som president i USA var det sämsta tänkbara för det ukrainska folket. Redan nu har Trumps utsända sändebud börjat förhandla bort ukrainska positioner. Trump vill ha ett snabbt slut på kriget, men risken är stor att Putin då blir vinnare i förhandlingen, att det ukrainska folket blir förlorare och att Trumps intressen får styra.

Sverige och EU måste därför ha en egen tanke om hur vi ska stödja Ukraina i fredsförhandlingar. Vi borde själva utse ett sändebud, en representant till Ukraina, på liknande sätt som EU redan har till flera andra regioner och länder.

Eskaleringen av kriget sedan Trumps valvinst kräver nya stöd. Nu är en avgörande tid. För att skydda det ukrainska folket måste vårt stöd öka.

Fru talman! Under 50- och 60-talen pågick i Sverige inom hemliga delar av vår försvarsmakt ett utvecklande av ett eget svenskt kärnvapen. Fysiker och experter låg långt fram i sin kompetens och kunskap på det kärnfysiska området, och Sverige hade efter år av forskning och utveckling parallellt med utvecklingen av kärnkraft goda möjligheter att utveckla kärnvapen som annars vid den tiden bara hade utvecklats av världens stormakter.

Men svenska politiker gjorde ett vägval. De bestämde att Sverige och världen skulle vara säkrare om Sverige inte utvecklade kärnvapen utan i stället arbetade riskreducerande och för avspänning mellan stormakter i en tid, likt denna, då spänningarna ökade. Sverige beslutade att avveckla sitt kärnvapenprogram, för att år 1968 ansluta till icke-spridningsavtalet NPT. Det var ett historiskt beslut av Sveriges riksdag, och det har tjänat Sveriges säkerhetsintresse och dess medborgare i mer än 50 år.

Vi spolar fram bandet till nutiden. Sverige är sedan nio månader tillbaka med i militäralliansen Nato. Nato är tydligt i sina doktriner. De bygger på avskräckning, ytterst med kärnvapen. Sverige finns för första gången i vår historia under ett kärnvapenparaply så att kärnvapen skulle kunna användas av en annan stat i vårt namn. Numera sitter försvarsminister Pål Jonsson i möten med Natos Nuclear Planning Group.

Kärnvapen är inte vilket vapen som helst. Det är ett massförstörelsevapen och ett vapen som de två gånger det har använts har dödat hundratusentals och för lång tid förstört miljön för mänskligt liv. Japan kommer aldrig att glömma Hiroshima och Nagasaki, och det bör inte heller vi göra.

Fru talman! Det lackar mot jul. Sannolikt kommer försvarsminister Pål Jonsson att ganska snart tillsätta en ny försvarsberedning som ska lösa ut viktiga frågor och fortsätta analysera läget. I och med att vi närmar oss jul har jag skrivit en liten önskelista.

På den önskelistan står först att gå från ord till handling när det gäller FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Nästa år är det 25 år sedan resolutionen antogs. Låt detta inte bli ännu ett jubileum med vackra applåder utan konkret handling och resurser för att implementera resolutionen och de efterföljande nio resolutionerna.

Förutom en ökad andel kvinnor i fredsfrämjande insatser måste det finnas ett genusperspektiv på internationella insatser och framför allt ett aktivt arbete mot sexköp och sexuellt utnyttjande av kvinnor och flickor. Att begå sådana brott och utnyttja sin maktposition får enorma konsekvenser för dem som utsätts för det sexuella våldet. Samtidigt motverkas det faktiska syftet med den internationella närvaron. Genom att man bidrar till organiserad brottslighet, som ofta kontrollerar prostitution och människohandel, upprätthålls instabiliteten och våldet i landet. Sverige bör verka för att alla samarbetsländer vid internationella insatser ska ha en handlingsplan för att implementera FN:s resolution 1325.

Näst på min önskelista står att nästa försvarsberedning också ska analysera säkerhetsläget i Latinamerika. Sverige har sedan godkännandet av export av Jas 39 Gripen till Brasilien ett omfattande militärt samarbete med landet. Andra latinamerikanska länder nämns nu som potentiella köpare av Gripen. Vi kommer också att köpa in transportflygplan från Brasilien.

Latinamerika har i tidigare historiska skeden av ökad global polarisering mellan stormakter utgjort en plats för konflikter mellan proxyaktörer. Det är inte otänkbart att utvecklingen i Latinamerika kan få konsekvenser för Sveriges säkerhet, och detta måste belysas av regeringen och Försvarsberedningen framöver.

Den sista punkten på min önskelista är att vi studerar utvecklingen i länder där Ryssland har militär närvaro. Vi ser nu hur den demokratiska utvecklingen går bakåt i Georgien, där makthavare mot många människors vilja rör sig bort från Europa och närmare Ryssland. Med både ockupation av två regioner och enorma påverkanskampanjer har Ryssland påverkat valutgången i Georgien.

Även i Moldavien har den ryska påverkan varit stor den senaste tiden. Till slut vann ändå de mer Europaorienterade krafterna valet. Men Ryssland har fortfarande hög militär närvaro i regionen Transnistrien och lägger stor möda på att påverka Moldavien. Sveriges stöd till Moldavien behöver bli alltmer omfattande. Framöver behöver vi studera hur vi på bästa sätt kan stödja en fortsatt demokratisk utveckling med starkare institutioner och minskad korruption.

Fru talman! Vänsterpartiet har ett flertal reservationer, men jag yrkar bifall endast till reservation 7.